Syntäventyr som låter ganska bra

Mando Diao rör sig mellan genrerna och de verkar inte det minsta oroliga för magplask.
NÖJE

Mando Diao

Aelita

Musica De La Santa/Sony

POP Det var den 1 april som en intervju med Mando Diao publicerades i Dagens Nyheter. Halva förmiddagen gick åt till att fundera på om artikeln kanske var tidningens aprilskämt.

Det var inte lätt att avgöra.

Det var bilden på Gustaf Norén som verkade ha kommit direkt från ett skogsrave. Det var texten där Norén och kollegan Björn Dixgård berättade om hur de börjat spela på en sovjetisk synt som de köpt ur ett lettiskt konkursbo. Allt sammanslaget var för udda för att inte verka misstänksamt den första april.

Men det visade sig stämma.

Mando Diao hade börjat om och på Borlänge-band­ets sjunde album har en synt av märket Aelita fått visa vägen.

För själva ansträngningen måste Mando Diao få högsta betyg. Att stelna i samma form är att dö en smula. Livet är för kort för att inte ha dansat efter en sovjetisk syntpipa åtminstone en gång.

Efter tio år som rockband med skinnjackan som andra hud gjorde Mando Diao musik av Gustaf Frödings poesi. Nu har de gjort sin version av australiska tokstolle­bandet Empire Of The Suns färgmaxade universum (frontfiguren Luke Steele dök ju också han upp en dag med blonderad frisyr). Resultatet är drömvärlden ”Aelita”.

Gustaf Norén och Björn Dixgård som Empire Of The Suns Luke Steele och Nick Littlemore.

De till och med dyker upp i det formatet på omslaget: som en duo insprängd i ett mischmasch av färger.

Så hur låter då Mando Diaos nya syntäventyr?

Jo, det låter väl bra.

Den rymdiga bottnen i ”Baby” och styrdansbasen i ”Lonely driver” hade absolut trivts på kassettbandshyllan på en Texaco-mack och om ingen sett Billy Idol på ett tag kan det bero på att han tagits som gisslan i ”Aelita”.

Mando Diao trycker in sig själva tillsammans med 80-talet i en kapsel och försöker skjuta sig mot rymden.

Men det är i alla fall på allvar.

Ingen som hör den pampiga ”Child”, med sitt snygga pianointro och mastiga stråkar, kan tveka på att ”Aelita” är ett fullständigt uppriktigt projekt.

Kanske har Gustaf Norén och Björn Dixgård på sig badbyxorna på skivomslaget.

De kliver ut på femmans höjd och verkar strunta i om de kommer att mötas av ett magplask.

De tar ”Aelita” i handen och hoppar.