Peter Sellars gör gärna skandal

Kändisarna på plats

NÖJE

Ingen samtidsfråga är för kontroversiell eller komplicerad för regissören Peter Sellars. I över 30 år har gjutit nytt blod i operavärlden. På tisdagen landade han i Stockholm för att ta emot årets Polarpris.

– Craaazy. Jag växte upp i Pittsburgh, Pennsylvania, en industristad mitt i Mellanvästern. Om någon hade sagt att jag skulle gå på middag med kungen och drottningen av Sverige, vilket skämt.

Peter Sellars skrattar högt. Han har tagit en paus från repetitionerna i Berlin, där han för tredje gången sätter upp "Matteuspassionen" tillsammans med dirigenten Simon Rattle. Berlinerfilarmonikerna klarar sig säkert utan honom, säger han, men pausen i Stockholm blir ändå kort. Bara ett dygn senare kommer han sitta på planet igen.

Politiska uppsättningar

Bachs körverk hör till Peter Sellars mer traditionella uppsättningar. Han är annars regissören som gärna inleder sina repetitioner med att diskutera amerikansk inrikespolitik, Världsbanken eller immigranternas situation i Europa.

"Nixon in China", om president Nixons besök i Kina 1972, hör till hans mest uppmärksammade operauppsättningar, liksom "Klinghoffers död", om ett terrordåd i Palestina - båda med musik av samarbetspartnern John Adams.

"Klinghoffers död" väckte nyligen åter starka känslor när Metropolitan avstod från att livesända höstens nyuppsättning i Europa, av rädsla för att bidra till antisemitiska strömningar.

– Ingen av oss trodde att situationen i Palestina skulle vara värre i dag än på 1980-talet när den skrevs. Kanske tas "Klinghoffers död" emot annorlunda den här gången, när reaktionerna på det som händer i Gaza är så starka.

Ska vara autentiskt

Den här gången är det dock inte Peter Sellars som regisserar "Klinghoffer", han har gått vidare till nästa projekt. Upploppen i Ferguson, Missouri, har fått honom att kraftsamla och i vår har en föreställning med unga svarta dansare och rapmusik premiär i New York.

– Det handlar om USA:s diskriminerande rättssystem. I min hemstat Kalifornien har vi sedan 1984 byggt fler fängelser än vad Mao och Stalin gjorde tillsammans. Vi har inga pengar till skolan, men oändliga resurser för att gripa och fängsla människor för små dumma förseelser, säger han.

Att hela tiden plocka upp det mest samtida är en självklarhet, förklarar han, som tidigare använt Mozart och Händel för att berätta om droghandeln såväl som Irakkriget. Det samtida är det enda vi säkert vet något om. Det ska inte bara kännas autentiskt, det ska vara det.

– Och dessutom, det är aldrig fel att göra lite skandal. Chockvärdet ska inte underskattas som ett sätt att ge publiken en energikick. Det är i krislägen som livet blir intressant, så låt oss skapa lite kris tillsammans.

Större familj

Under hans 30 år i teatervärlden är det kanske flyktingarnas situation som engagerat honom mest. Om en människa lyckats fly, kanske till och med till fots, från Afghanistan till Europa, hur kan vi då säga nej?, frågar han retoriskt. Hans och teaterns stora uppgift är att berätta dessa människors historier, få publiken att känna med dem.

– Är det din mormor som flytt ser du med andra ögon på saken. Handlar det om din dotter vill du inte att kokaininnehav ska ge maxstraff längre. Teatern kan få publiken att inkludera fler människor i sin familj.

– Operan gör det möjligt att prata om svåra saker med poesi, färg, musik och dans. Jag älskar det.

Elin Viksten/TT