Skäringer: Jag klingar i moll

Mia har lärt sig själv att leva med sina demoner

1 av 3 | Foto: PRIVAT
Mia Skäringer ser det mörka i själen som en styrka – även om det tynger ibland. ”Även om jag verkligen kan avundas människor som verkar fladdra som fjärilar genom livet ... så skulle jag inte vilja vara utan det mörka och tunga i min själ”, skriver hon i sitt öppna brev.
NÖJE

Nöjesbladet startade kampanjen #otillräcklig för att ta strid mot tabut att prata om ångest och psykisk ohälsa. Men ojämna mellanrum vill vi påminna er läsare om att ingen och ingenting är perfekt, men att vi alla är tillräckliga ändå.

I dag berättar Mia Skäringer om hur hon mår.

På riktigt. Gå in och läs mer på vår #Otillräcklig-sajt.

Jag tänker att mycket av det vi i dag ­kallar psykisk ohälsa bara är en normal frisk reaktion på andan som råder, ­hetsen ­efter perfektion inom för många om­råden samtidigt. Och denna uppvisnings­hysteri. Hur ska en människa kunna känna sig tillräcklig då?

Jag klingar i moll. Det har jag alltid gjort och jag vet inget annat. Jag har fått lära mig att leva med mina demoner.

Den starkaste ångesten upplever jag när jag försöker göra och bli som ”alla andra”. För i jämförelsen så duger eller räcker jag aldrig. Inte längre bort än på Instagram finns det alltid någon som har sprungit längre, gått ner mer i vikt eller lagat en ­godare middag. Ångesten växer inom alla områden när jag försöker leva upp till den perfekta ­bilden av mig själv i stället för att ­utgå ifrån vad som känns rimligt för den människan jag är. Att ta reda på vad man själv behöver och stå upp för det kräver mod.

Jag kan ha dagar då jag är helt bakbunden av min ångest. Då jag får pressa ut orden. Då jag känner mig genomskinlig och värdelös. Det är som om allt och alla går rakt igenom mig. Och att jag hör vad jag tror att andra tänker.

Vi människor är så bra på att skärpa oss och hålla upp fasaden att det till sist kan bli vår egen undergång. Själen får inte luft. Anden kvävs. Och så sitter vi på varsitt håll och ­gråter i det vi tror är vår egen ensamhet.

Även om jag verkligen kan avundas människor som verkar fladdra som ­fjärilar genom ­livet, vars största grubblerier handlar om de nya ­krukorna till vardagsrummet ­passar eller inte så skulle jag inte vilja vara utan det ­mörka och tunga i min själ. För utan min svarta ­botten, mina grubblerier och min ångest så hade jag aldrig sysslat med det jag gör. ­Eller varit den ­Maria jag är. Det går att vända på myntet och kalla det styrka. I alla fall de ­dagar man är någorlunda sams med sig själv.

Jag försöker att inte ­sikta så högt som att jag plötsligt en dag ska ­älska mig själv för­behållslöst. Bara lite självrespekt räcker långt. Och att våga be om hjälp den dagen det känns för tungt.

Här kan du få hjälp

Mia Skäringer ser det mörka i själen som en styrka - även om det tynger ibland. ”Även om jag verkligen kan avundas människor som verkar fladdra som fjärilar genom livet ... så skulle jag inte vilja vara utan det mörka och tunga i min själ”, skriver hon i sitt öppna brev.

Nationella hjälplinjen: 020 22 00 60. Alla dagar 13-22.

Vårdcentral eller läkarmottagning, vårdguiden 1177

SPES, Riksförbundet för suicid prevention: 08 34 58 73. Telefonjour varje dag 19-22

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar nattetid 21-06

BRIS - Barnens hjälp­telefon: 116 111. Alla dagar 10-22.

Mia Skäringer

ARTIKELN HANDLAR OM