Vi bär era bilder i våra hjärtan

Jens Peterson om alla de som lämnade oss 2014

1 av 3
Malik Bendjelloul
NÖJE

In memoriam. Till minne.

När vi ser tillbaka på allt som hände under ett år minns vi också de som lämnade oss.

2014 hade tunga tragiska rubriker.

Nyheterna hade många drabbande dödsfall 2014.

Människor som dog av olika anledningar. Chockerande självmord som Malik Bendjelloul och Robin Williams. Att Philip Seymour Hoffman gick bort av en överdos. I efterhand fick vi höra berättelser om depressioner och problem få kände till.

En del dog efter ett långt liv och sörjdes av många. Veteraner som Alice Babs och Ingvar Kjellson började fängslade publik långt innan jag var född. En del rockartister har vi växt upp och åldrats med, som Tommy Blom och Tommy Ramone.

En del visste om att de var svårt sjuka och kunde formulera sina känslor kring döden, som Kim ­Anderzon och Christian Falk. Falks Sommar-program sändes ett par ­dagar efter hans död och spelades in i skuggan av sjukdomen. Ett av årets starkaste.

Andra rycktes bort hastigt. Underhållningsnestorn Hasse Wallman efter en ridolycka, Brasse Brännström mitt i planerna på en ny film.

Döden drabbade olika.

Reaktionerna blir också skiftande. De närstående har sin privata sorg. När välkända människor går bort väcker det känslor hos många som inte träffat dem, men haft sina egna förhållanden till dem och vad de gjort. En skådespelare man gripits av i olika roller. En artist vars röst lyft ­eller tröstat, sånger vi haft med oss i avgörande ögonblick. Den som lärde sig alfabetet med Brasse Brännström i ”Fem ­myror är fler än fyra elefanter” har alltid hans bild i hjärtat.

Kändis är någon vi inte känner men tycker vi kommer nära på skilda vis. När berömda människor dör och vi ser bilderna och läser om deras liv minns vi också våra egna upplevelser under olika åldrar. En film som betydde mycket, en sång som var soundtrack till en scen ur ditt eget liv.

Bilderna blir ibland som att bläddra i sitt eget fotoalbum. Stora och små stunder. Ett barndomsminne av en Tages-skiva man önskade men inte fick i julklapp. Joe Cocker när ”Woodstock” visades på svenska biodukar.

Även om man inte reste med Kim Anderzon till den spanska solen i ”Sällskapsresan” var hon som en gammal bekant på ett vykort från 1980-talet.

Funderingar om tiden som går och allt som har hänt.

Under 2014 kom också några dokumentärer som påminde om människor som gått bort men fortfarande betyder mycket för många. Både biofilmen ”Tusen bitar”, om Björn Afzelius, och tv-serien ”Astrid”, om Astrid Lindgren, visade nya sidor av dem. Fördjupade bilden av människorna bakom berömmelsen och de berättelser de lämnade efter sig.

När människor dör och när människor är döda stannar vi upp för reflektioner. Saknad och tomhet, men också en tid att söka trösterika tankar. Astrid Lindgren skrev ”Bröderna Lejonhjärta” när hennes bror gick bort. Hasse Alfredson och Stellan Skarsgård gjorde ”Jim och piraterna Blom” efter Tage ­Danielssons död. Om att stå ut med sorgen.

På skrivbordet framför mig ligger en almanacka där varje vecka har fått visdomsord. På årets sista skälvande dagar står ett citat från Joan Baez: ”Du kan inte välja hur du ska dö. Eller när. Du kan bara välja hur du ska leva. Nu.”

ARTIKELN HANDLAR OM