Heimerson: Anita Ekberg var Malmös snyggaste tjej

Hon satte tidsandan. Paparazzi. Begynnande sexuell lössläppthet

1 av 5 | Foto: Aftonbladet arkiv
Anita Ekberg med gramofon i odaterad arkivbild
NÖJE

Han var valpig reporter när Anita Ekberg gick från Malmös ”snyggaste tjej” till ett världsfenomen.

I ett exlusivt utdrag ur boken ”Idel öra” skildrar Aftonbladets Staffan Heimerson hennes liv.

Texten är ett redigerat utdrag ur Staffan Heimersons ”Idel öra”.

Född 1931, Malmöflicka, Hollywoodstar, scandal beauty, gav ”Det ljuva livet” ett ansikte, bitter åldring i Rom. Har yttrat: ”Kvinnans fullständiga jämställdhet med mannen var ett kolossalt steg tillbaka.”

Vilket tidevarv? Vilket år kom Federico Fellinis ”La Dolce Vita”? Till svenska översattes titeln perfekt till ”Det ljuva livet”. Titlarna kröp in i vardagsspråket och satte sig där.

Jag visste. Jag kunde ange filmens år redan innan Anita Ekberg, gudomligt grann i rollen som den amerikanska filmstjärnan Sylvia, efter ett blött partaj i sin mörka, dekolleterade festblåsa vadar ut i Den Eviga Stadens grannaste monument, Fontana di Trevi.

Ja jävlar. Scenen satte tidsandan. Paparazzi. Begynnande sexuell lössläppthet.

1960, va? När filmen på tv var över googlade jag för att se om jag hade rätt årtal. Naturligtvis hade jag det. Jag är nämligen rätt duktig på Anita Ekberg.

1960 jobbade jag på en månadstidskrift i Paris. Naturligtvis tyckte jag att Paris – med kaféer, jazzklubbar och fortkörning på Champan – var häftigt. Men sedan jag sett ”La Dolce Vita” undrade jag om inte Rom var ännu vassare. Efter femtio år är jag fortfarande inte beredd att ge ett slutgiltigt utlåtande. Kanske får både Paris och Rom stryk av  Hongkong och Kapstaden, New York, Rio och Berlin. På tidningen hade vi en reporter, Barbro Bolinder, som kände Fellini och följt filminspelningen på plats. Hon talade mycket om detta.

Men på ämnet Anita Ekberg kunde hon inte slå mig. Jag är nämligen samma generation som Anita och som valpig reporter på sensationstidningen i hennes födelsestad, Kvällsposten, fanns jag under hennes storhetstid i Malmö.

Anita var Malmös snyggaste tjej. Bob Hope kom senare att säga, att Anitas föräldrar vunnit Nobelpriset i arkitektur.

Nitton år gammal korades hon 1951 till Fröken Sverige och reste till Amerika för att delta i Miss Universe. Hon vann inte men bet sig fast i Hollywood, förförde Frank Sinatra och med begränsade kunskaper i engelska tillskansade hon sig två år senare sin första filmroll.

Någon gång då och då dök hon upp i sin gamla hemstad.

Larmet kom från SAS: ”Vi har Anita med oss till Bulltofta!”

Ibland tog hon in på Kramer, som på den tiden var ett fint hotell, oftast flyttade hon in hos mamma Alva i ett kedjehus i stans utkant. Det var mig som nyhetschefen beordrade: ”Heimerson, det är du som ska häcka vid Östra Fäladsgatan 27 … du kan komma hem, när du har ett pratminus.”

Problem. Anita sa inte en replik. Hon visade sig överhuvudtaget inte. Vi reportrar ringde på dörren. Mamma Alva kom.

Vi sa: ”Kan vi inte få prata med Anita bara en minut.”

Med en etymologisk nyskapelse vägrade mamma Alva oss detta: ”Gaur inte. Anita relaxerar.”

■ ■

Anita var heller inte lätt att ha med att göra senare. En kollega till mig intervjuade henne 1963 utanför Rom för tidningen Se och det blev en himla kalabalik. Kunde hon verkligen ha sagt så som hon citerades? Jag fick för Ses räkning ringa hennes släktingar - hon hade sju syskon - och fråga vad de tyckte om hennes uttalande.

Uttalandet löd: ”Bäst är att älska, när åskan går.”

Vi var grabbar som dyrkade Anita för denna frankhet och förlät henne för att hon dementerade. I hemlighet hoppades vi på väderomslag för att få tillfälle att studera, om expertuttalandet hade giltighet även i våra mindre glamorösa relationer.

Ytterligare en gång hamnade jag i Anita Ekbergs magnetfält. Det var 1964. Den fräckt företagsamme Bo Widerberg önskade att hon för första gången skulle vara med i en svensk film. Widerberg flög till Madrid och hämtade hem henne.

■ ■

Presskonferens i Malmö på Hotel Savoy:

”… och Miss Ekberg”, frågade jag, ”Vad tycker ni om manuset?”

”Det har jag inte läst?”

”Finns det inget manus?!”

”Jo”, föll Widerberg in. ”Jag skrev ett på planet ner.” Han plockade fram sitt pass, där han på tomma sidor utan stämplar hade gjort noteringar:

”Kåseberga. Anita en hustru lämnad ensam på badort. Sommar. Träskor.”

”Du kan få trycka av det”, tillade Widerberg. ”Du får det för trettitusen. Är det ett bra pris, Anita?”

■ ■

Det blev en film, slutligen med namnet ”Kärlek 65”. Men utan Anita.  Hon blev ovän med Widerberg just över hans önskan att hon som en stilig svensk sommarkvinna skulle gå i träskor; det gjorde alla på den tiden. Men Anita vägrade. Widerberg sparkade henne – och sista kapitlet i den berättelsen var att hon smet från sin hotellnota på Hotel Continental i Ystad.

Sedan var Anita Ekberg försvunnen ur mitt liv ända till sommaren 2005, tror jag. Anita var sommarpratare, en sensation i sig och extra mycket för att hon gjorde det bra, sommarens mest uppskattade.

Men jag hajade till när hon sa: ”Jag har haft ett helvete med den svenska avundsjukan i alla år.”

På en viktig punkt hade Anita rätt: Avundsjukan finns. Den förpestar allas vår tillvaro.

Men hon hade fel, när hon såg sig som offret för avundsjuka.

Det var inte avundsjuka.

Det var sensationslystnad.

Vi njöt av uppbragtheten kring hennes liv. Vi beundrade henne för hennes trubbiga tuffhet. När filmmogulen Howard Hughes ville att hon skulle ändra sitt namn - Ekberg är för svårt att uttala - svarade Anita:

”Icke. Antingen blir jag berömd och då lär sig människor att uttala mitt namn. Eller också blir jag inte berömd och då är det skit samma.”

■ ■

Vi var imponerade av hennes serie  relationer med Hollywoods celebriteter - Tyrone Power, Errol Flynn, Yul Brynner, Frank Sinatra, Robert Wagner and Gary Cooper. Anita fällde också Marcello Mastroianni och hade en långvarig kärlekshistoria med den rike och mäktige Fiatägaren Gianni Agnelli. Hon ges credit för att ha sagt: ”Jag gillar tre saker: kärlek, kärlek och kärlek.” Ännu bättre är detta hennes uttalande: ”Karlar är sig lika. Jag lovar, att dom skulle glo på mig även om jag inte hade en tråd på kroppen.”

Vi såg Anita för det hon var: ett fenomen!

Särskilt njöt vi av en pressduell kring henne och hennes life style. Den tidens – sextiotalets - ledande yrkestyckare, Rune Moberg skrev från Hollywood ett moraliserande reportage med rubriken:

ÅK HEM, ANITA!

Den tidens politiska tidskrift, Obs! kommenterade med ledarsticket:

STANNA KVAR, RUNE MOBERG!

Sådan esprit kunde Anita Ekberg väcka till liv i det hämmade Sverige. Och för Fellini innebar hon att han vann Guldpalmen i Cannes och en Oscar för Bästa utländska film.

Fotnot: Texten är ett redigerat utdrag ur boken ”Idel öra”.

ARTIKELN HANDLAR OM