Kent 20 år: Här är deras bästa låtar

1 av 3
NÖJE

■ ■ I dag är det 20 år sedan Kent släppte sitt själv­betitlade debutalbum. Sedan dess har de växt till ett av Sveriges största och mest hyllade band.

■ ■ Nöjesbladets Kent-konnässörer firar detta jubileum med att lista sina favoriter från bandets digra låtskatt.

HELA SPELLISTAN FINNS PÅ SPOTIFY OCH WIMP.

Håkan Steen, musikskribent:

”Ingenting någonsin” (1995)

Känslan är väldigt sällsynt men när jag fick en förhandskassett med

låtar från Kents debutalbum förstod jag redan på första lyssningen att vi hade att göra med några som kommit för att sätta avtryck. Hela det snart så distinkta Kent-soundet var ännu inte på plats men

i den sårbart desperata ”Ingenting någonsin” lät de som det första svenska arenabandet. Vilket de också blev bara några månader senare på Lollipop-festivalen i Stockholm. I dag föredrar jag det ”vuxnare” Kent från senare skivor men inget Kent-album har betytt lika mycket som debuten, och ”Ingenting någonsin” är troligen den Kent-låt jag har spelat mest.

Kristin Lundell, musikskribent:

”Saker man ser” (1997)

De ensamma gitarrerna som resten av bandet tar rygg på. Och så falsettsången. Kropp möt rys. Som en enkel flashbackbiljett tillbaks till tonåren.

Mattias Kling, hårdrocksskribent:

”En helt ny karriär” (1996)

Jocke Bergs sång låter likt raspet från en sprucken

replokalsförstärkare, texten berättar historien som

alla vi som en gång lämnat födelseorten för storstaden känner så väl och synttonerna droppar från istappar. ”En helt ny karriär” är – tillsammans med ”Utan dina andetag” – beviset på att tidiga Kent sparade sin skarpaste ammunition till singelbak­sidor. Undvik dock den tillfixade nyinspelningen från samlingen ”B-sidor 95–00”.

Markus Larsson, nöjeskrönikör:

”Klåparen” (2005)

Brukar stå mellan den här och ”Mannen i den vita hatten” för mig. Just nu får det bli ”Klåparen”. Texten är tonårsångest som man aldrig växer ifrån. Melodin skulle få liemannen att gråta.

Rebecka Ljung, nöjesreporter:

”If you were here” (1997)

Jag saknade någon så att det sved i bröstbenet. På tåget, på gatorna och hemma. En viss Kent-låt fick vikariera som medicin. Låt mig svära lite i 747-kyrkan och välja översatta ”If you were here” från ”Isola (English version)”. Forever.

Per Bjurman,  New York-korrespondent:

”747” (1998)

Det är ju framförallt ett majestätiskt mästerverk, som landar perfekt på rätt sida om den förbjudna gräns där rockmusik blir för svulstigt, men också personligt soundtrack till en tid i livet, i Stockholm, som var oerhört rolig. Dessutom: Textraden ”Vi rör oss, ni står still” har alltid känts som Kents själva paroll.

Sylvia Balac, redigerare:

”Blåjeans” (1995)

Kents genombrott golvade mig totalt men kanske för att de lät som mycket annat jag gillade då.

Joacim Persson, musikredaktör:

”747” (1998)

Älskar egentligen Kents utveckling. Det elektroniska, pumpande och naturligt mer vuxna uttrycket.

Men ändå. Kan sakna tiden då Sami Sirviös unika

gitarrbriljans inte stod undangömd i nåt avlägset hörn. Som i den här episka liveklassikern, mest att likna vid ett dovt årgångsvin.

Jenny Ågren, tv-reporter:

”Ingenting” (2007)

Texten har hjälpt mig i så många motgångar, när man känt sig som den lilla människan.

Stefan Sköld, nyhetschef:

”VinterNoll2” (2002)

På den tiden band bemödade sig att trycka upp singlar fick Kents grandiosa ”FF” ett ännu mer episkt systerspår som fortfarande tar en igenom vilken iskall vinter som helst.

Ann Edliden, nöjesreporter:

”Halka” (1996)

Det här var den första låt mitt ”tjejband” repade in. Tio år senare kan jag fortfarande varje textrad.

Jan-Olov Andersson, fd popskribent på 80-talet:

”En himmelsk drog” (1999)

Kent är kass som synthband, men kanon som gitarrband och blir fantastiska den dag Joakim Berg ”gör en Brian Wilson” och nöjer sig med att bara skriva låtar och lämnar över mikrofonen till någon bättre.

Per Magnusson, musikskribent:

Per Magnusson

”747” (1998)

Jag var 17 när ”Isola” kom. Det här är ju fortfarande deras bästa låt. Kent översatte Radioheads ”The Bends” till svenska och gjorde den här sexiga popmusiken som inte fanns här förut. Man låg liksom i sängen med sin cd-freestyle och lyssnade på den här och kände sig… missförstådd.