Våra identiteter kommer alltid leva kvar

NÖJE

Med en hårt hållen freestajl i två händer och färgglad hårmascara i luggen.

Så kröp vi 90-talister in i våra cybercommunitys och tog första steget mot evigheten.

Vi blev början på generationerna som för alltid kommer att leva kvar.

Frida Söderlund, född 1991.

__Friiida.

Jag knappade långsamt på tangentbordet framför datorskärmen som var lika tjock som tv:n i vardagsrummet. Bredvid tickade äggklockan ner mot verkligheten.

Fyrtiotre minuter kvar av de fyrtiofem som mamma tillät mig att vara uppkopplad på det stora, vida, okända Internet Explorer som familjen ringde upp via telefonjacket i väggen.

Hade hon dålig koll kunde man vrida tillbaka klockan några extra minuter precis i slutet.

För det var på Lunarstorm det hände. På MSN. Bland krypin och digitala konversationer och den eviga väntan på att personen man var kär i skulle bli online.

För när de där 1000 gratis sms:en på tegelstenstunga Nokian var slut fanns bara MSN kvar.

Vi 90-talister växte upp i en tid där allting utvecklades i rasande fart. Lika hormonfyllt och dramatiskt som vi var unga. Så vi behöll den. Farten.

Tanken på att allting som var alltid kunde bli någonting annat. Någonting mer.

Men det är inte alltid man orkar springa med.

Det finns inga gråzoner mellan freestajls som blev mp3-spelare, vhs:er som blev dvd:er, Polly pocket-hus som blev The Sims, hemmabrända cd-skivor som blev piratnedladdade filer, Furys som blev Tamagochis och webcambilder som blev en digitalkamera.

Som blev 4,2 pixlar som blev 8 pixlar som blev självutlösare som blev selfies.

Vi började skapa, bygga, klicka och knappa oss igenom livet innan vi ens förstod hur man levde det. Slog rekord i Snake, komponerade våra egna ringsignaler, lärde oss ångra via ctrl + z, dränkte oss i ”Date”-parfymer, skopade glass ur blå skattkistor i plast och skapade extra internetidentiteter.

Spice Girls, Grynet, Powerpuffpinglorna och Sailor Moon satte spiken i kistan att tjejer kan visst och någonstans där föddes den feministiska armén som outtröttligt bryter mark i dag.

Vi delade bästishjärtan och fyllde i "Mina vänner"-böcker. Skrev dagbok med hänglås fram tills allting exploderade och vi la ut våra liv på internet.

Att vara 90-talist handlade, och handlar någonstans fortfarande, om förändring och nyskapande – och att kunna göra det själv. Ur det växte entreprenörer och en vilja av att göra något annat än det vanliga och de andra generationerna höjde på ögonbrynen. Å ena sidan kallades det hybris, å andra sidan kallades det lathet.

För att vara något eller någon innebar ständig förnyelse. Antingen hängde du med eller så gjorde du inte det.

Antingen kröp du in i alla cybercommunitys utan skam eller så kröp du tillbaka ut till det som alltid varit. Vi slutade spela Snake för att vi tröttnade eller för att vi helt enkelt behövde knappa oss vidare.

För Lunarstorm blev Bilddagboken som blev Facebook som blev Instagram som blev Snapchat.

Lavalampan har slocknat och hårmascaran torkat, men de digitala plattformarna lyser fortfarande.

Och tillsammans med våra internetidentiteter kommer de att göra det för alltid.

Genom generation och generation.

LÄS HELA REPORTAGET ”MIN GENERATION” HÄR

ARTIKELN HANDLAR OM