Alex Schulman: "Jag skulle basta – då brann bastun upp"

Berättar om mammans alkoholism, varför bastun är hans oas och kommande bebisen

1 av 3 | Foto: ANDREAS BARDELL
Alex Schulman.
NÖJE

I tre decennier höll Alex Schulman sin mammas alkoholism hemlig.

Sedan började han prata.

– Jag måste ge mig själv en chans att må bra. Mamma har skadat mig mycket mer än vad jag skadar henne genom att berätta.

Alex Schulman ser uppenbart plågad ut. Han famlar efter formuleringarna och suckar djupt. Det är viktigt att orden blir rätt. Att använda ordet ”trauma” är kanske att ta i men det som hänt har helt uppenbart skakat om honom.

Bastun har brunnit. Och nej, det är ingen omskrivning för något annat. Det handlar om en bastu. Som har brunnit. Det är Alex Schulmans omtalade bastu – en plats som närmast verkar fylla en religiös funktion för honom – på landstället på Gotland som sedan en tid tillbaka är ett minne blott.

– Jag mår så dåligt av det. Jag skulle basta och så brann den upp. Hela bastun. Den var så fin och så brann den upp. Jag vet inte om jag vill prata om det egentligen. Jag bastade och gick sedan upp till huset. Plötsligt såg jag att trädkronorna var märkligt orangea så jag tittade ut genom fönstret och såg att bastun var helt övertänd.

Du verkar ha tagit det hårt?

– Det var i bastun som jag brukade sitta och fundera varje dag under somrarna. Det var där som jag fick vara ensam. Jag fattar att du kanske inte kan ta in detta eftersom det ju bara är en bastu men det har varit där i bastun som jag mött pappa. Men jag håller på och bygger en ännu större bastu nu. Med veranda. Den är enorm. Det ska bli min freedom sauna.

Framgångsrik – och alkoholist

Om Alex Schulmans relation till pappan Allan – som gick bort 2003, två månader innan han skulle fylla 84 år - har det skrivits mycket. Om förhållandet till mamman Lisette har det varit desto tystare. Åtminstone fram till hösten 2016.

I den självbiografiska romanen ”Glöm mig” tar Alex Schulman bladet från munnen när det gäller den familjehemlighet som han ägnat ett helt liv åt skydda.

Hans mamma Lisette Schulman var framgångsrik informationschef inom det svenska näringslivet och talskrivare åt bland annat Volvo-direktören Sören Gyll. Hon var också alkoholist.

”Glöm mig” är en uppriktig skildring av den iskalla verkligheten med en mamma som försvinner in i spriten. Om vad det innebär att leva ett liv med en hemlighet som till varje pris måste bevaras och vad som händer med det barn som måste tassa på tå kring undergången.

Ingen fick veta något

I februari 2015 dog Lisette Schulman 63 år gammal. Hennes mellanson Alex – storebror Niklas är två år äldre och lillebror Calle är tre år yngre – kämpar idag för att få kontroll över sitt medberoende.

– Ibland får jag frågan varför jag inte skrivit detta tidigare men då har man inte förstått vad medberoende är. Att skriva en sådan här bok är den största synden som man kan göra. Jag mår fortfarande illa av att stå på Bokens dag någonstans och prata om mammas alkoholism. Jag känner att det är ett svek mot henne. Hur kan jag göra så mot mamma?

Vad kommer du fram till för svar på den frågan?

– Att detta ändå är min historia och att jag har mått så dåligt av den. Jag måste ge mig själv en chans att må bra. Mamma har skadat mig mycket mer än vad jag skadat henne.

Vad var svårast i din relation med din mamma?

– Osäkerheten. Att hon var helt oberäknelig och ofta okontaktbar. Men det var en ångest som hela tiden bytte skepnad. När jag var barn var det värsta att inte bli sedd.  När jag var äldre var den stora rädslan att hon skulle göra sig illa, försvinna eller ta sitt liv.

Visste ingen av dina kompisar om detta under din uppväxt?

– Nej. Dörren var alltid stängd till mammas rum. Vi sa att hon var sjuk. Inte ens min ex-fru visste detta och vi var ändå gifta med varandra. Det tog många år innan jag ens kunde berätta för Amanda. Innan hon kunde få ur mig att jag hade en mamma som drack.

”Skärmmande med en pojke”

Vi sitter på restaurangen Brillo på Stureplan i Stockholm. Alex Schulmans fru Amanda kommer förbi för att hämta en bilnyckel. Tidigare på dagen har de två varit på ultraljudsundersökning för att kontrollera att allt är bra med parets tredje barn som kommer i vår. Döttrarna Charlie och Frances ska få en lillebror och Alex Schulman ska få en son. Eller ja, Amanda också – men för Alex blir det mycket hans son.

– Jag vill bara säga ”undan Amanda. Det här kommer att bli min pojke”. Det är så mycket känslor som kommer med att jag nu ska få en son. Jag har ju två flickor och ville helst ha en flicka till eftersom det är det som jag är bekant med. Det är lite skrämmande med en pojke.

Hur då?

– Det är så laddat med far-och-son-relation för mig. Mitt liv räddades ju av att jag hade en pappa som var så kärleksfull. Det var pappa som gjorde att vi tre bröder ändå blev okej människor mitt i allt och därför blir det är så starkt för mig att få en son. Det är som i den där låten i Volvo-reklamen: This is what I’m made of. Det är ju det här som jag är gjord för.

Alex Schulman om...

…att ha levt sitt första år som fyrtioåring.

- Jag har gjort en totalomvändning i mitt liv och slutat med alla laster. Jag har slutat snusa, röka och dricka. Den enda last som jag har kvar är telefonen som nästan är värst av alla mina beroenden. Men jag säger inte att jag slutat med allt för gott. Jag kanske börjar med allt igen.

…vad han ångrar.

- Att jag började på Se & Hör 2001. Det förde in mig på en kändisrefererande bana som jag fortfarande inte är ute ur. I det privata kan jag verkligen ångra att jag under samma tid var ihop med någon som jag egentligen inte borde varit ihop med. Jag var fast i ett olyckligt förhållande i så många år.

…att hans krönikor blivit allt mer politiska.

– Är det verkligen politik? Är det inte humanism? Jag vill ju bara att man ska bete sig mänskligt mot människor som kommer hit och är i nöd. Man tycker ju att alla borde kunna mötas i empatin. Det är ju människor som flyr för sina liv. När vissa saker och åsikter blir normaliserade så måste någon säga ifrån.

ARTIKELN HANDLAR OM