Iskall historia berör på djupet

Av: Jan-Olov Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Frozen river skriker white trash

Melissa Leo spelar huvudrollen Ray Eddy, ”white trash”-morsan som kämpar för sin och barnens överlevnad.
Foto: NONSTP entertainment
Melissa Leo spelar huvudrollen Ray Eddy, ”white trash”-morsan som kämpar för sin och barnens överlevnad.

Amerikanskt drama av Courtney Hunt med Melissa Leo, Misty Upham m fl.

Filmen vann nyligen det finaste priset, Bronshästen, på Stockholms filmfestival och nog är väl detta en väldigt typisk ”festivalfilm”, sådana som turnérar på festivaler runt hela världen, får uppskattning, vinner priser, men sedan tyvärr har svårt att nå en riktigt bred publik.

För det är en amerikansk independentfilm gjord med mer vilja än pengar. En intrig som inte är ett dugg publikfriande. Och det handlar om människor som ett stort Hollywood-bolag nog aldrig skulle komma på tanken att skildra.

Det skriker ”white trash”­ om Ray Eddy ( Melissa Leo), medelålders tvåbarnsmor som bor i en sliten husvagnsbostad på gränsen mellan USA och Kanada. Hon har ett osäkert deltidsjobb. Lägger hellre pengarna på cigaretter än mat. Nu har den spelmissbrukande maken tröttnat och dragit till okänd ort. Han tog med sig alla pengar de lagt undan som handpenning till en ny, aningen bättre, husvagnsbostad. Hur ska hon få råd med annan mat än popcorn till tonårssonen ( Charlie McDermott) och med julklappar till 5-åringen ( James Reilly)?

Ett slumpartat möte med Lila, en ung indiankvinna ( Misty Upham) som bor på reservatet i närheten, förändrar allting. De avskyr varandra, egentligen, men behöver varandra av olika skäl och börjar smuggla illegala invandrare över gränsen mellan Kanada och USA. Nattliga bilfärder på den frusna floden. Ska isen hålla? Ska polisen ta dem? Är det, i slutändan, värt allt besvär?

Det är en film som inte bara utspelas i kyla (sådär 20-30 minusgrader!), utan också handlar om människor med bottenfrusna känslor, de har inte råd med så mycket annat, allt handlar om att överleva, till att börja med över julen.

Långfilmsdebuterande regissören Courtney Hunt har inget häftigt bildspråk eller andra publikfriande grepp, här handlar det helt och hållet om att man sakta men säkert dras in i de två huvudpersonernas liv, främst genom två rasande skickliga skådespelarprestationer. Man ska ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd av Rays och Lilas öden – som för övrigt inte alls slutar som man väntar sig...

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN