Mejla

Jan-Olov Andersson

Horribelt att Jane Magnussons Hasse & Tage-film inte blev Guldbaggenominerad

Publicerad:
Uppdaterad:

Ganska många rätt – men också en hel del rejäla fel, när årets Guldbaggenomineringar avslöjades.

Största skandalen: Att fjolårets bästa film ”Hasse & Tage – En kärlekshistoria” inte ens är nominerad i dokumentärfilmsklassen.

Rätt och fel i det här sammanhanget är förstås en smaksak. Enligt min, förstås, helt objektiva smak, är det naturligtvis inte fel att Sveriges Oscarsbidrag (som dock inte nådde ända fram) – Levan Akins ”And then we danced” – fick flest nomineringar, sju stycken, och många i de tyngsta kategorierna, som bästa film, regi, manus och skådespelare.

Måns Mårlinds/Björn Steins storslagna ”Eld & lågor” gick varken hem hos publiken eller (så många) kritiker, men var i alla fall fjolårets snyggaste svenska film. Så blev det helt rättvist sex nomineringar, för foto, kostym, mask/smink, musik, scenografi och effekter.

Fjolårets mest sedda film, ”En del av mitt hjärta”, romantiska musikalkomedin baserad på Tomas Ledins låtskatt, får nöja sig med att tävla om bästa kostym och publikens Guldbagge, som röstas fram i samarbete med Aftonbladets läsare. Inte oväntat. Så är det varje år, att juryn förbiser den populäraste filmen.

Fjolårets i mitt tycke bästa film – Jane Magnussons Hasse & Tage-dokumentär – är spårlöst borta bland nomineringarna. Inte bästa film, regi eller klippning. Inte ens en plats i dokumentärfilmsklassen.

Hade liksom diskuterat med mig själv på väg till nomineringsträffen. Inte fan kan de väl ännu en gång förbise en populär dokumentärfilm, en som nått en publik en bra bit över 100 000 biobesökare, väldigt ovanligt för filmer i genren. Häromåret missade de att ens nominera Magnussons Ingmar Bergman-dokumentär. Hon fick trösta sig med att den blev utsedd till hela Europas bästa dokumentär. Några år tidigare nobbades Magnus Gerttens/Stefan Bergs ljuvliga Björn Afzelius-porträtt ”Tusen bitar”.

Men ta mig tusan – de kunde nobba Jane Magnusson i år också. Horribelt!

Några andra noteringar:

Richard Hoberts ”Fågelfångarens son” är sorgligt underskattad. Livia Millhagen borde varit gjuten i birollsklassen för sin färgstarka värdshusvärdinna.

Philip Zandén borde självklart ha nominerats för sin roll som schizofren pappa i ”Kungen av Atlantis”. Liksom Jakob Eklund i birollsklassen för mobbaren i ”En komikers uppväxt”.

Som Clint Eastwood har sagt: Opinions are like assholes, everybody has one. Man blir aldrig nöjd, så länge man inte får vara enväldig jury…

avJan-Olov Andersson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM