Överdriven överspelad mardröm som sätter dig i trans

avEmma Gray Munthe

Foto: Njutafilms
Starka dansscener i ”Climax”.

Climax

Regi Gaspar Noé, med Sofia Boutella, Romain Guillermic, Souheila Yacoub.

DRAMA/SKRÄCK Ett tjugotal dansare repar i några dagar i ett hus långt ute i ingenstans, och avslutar sedan med en fest där någon spetsat sangrian med LSD.

Strob, snurrande kamera, pulserande bas. Gaspar Noé har med sina filmer chockat och gjort delar av publiken illamående – och ibland har det varit fantastiskt ("Irreversible"), ibland har det varit sömnframkallande tråkigt ("Enter the void"). I sina bästa stunder är han en regissör med känsla för det visuella och det rent sensoriska, i sina sämsta är han ett löjligt punkbarn som sliter hårt för att provocera. Här är han både och.

Dansscenerna som öppnar tar sig rakt in i kroppen, men så småningom blir "Climax" som att ha tagit helt fel drog på helt fel plats med helt fel människor. Precis som i Darren Aronofskys (sämre) "Mother!" är man placerad mitt i en mardröm där allt är överdrivet och överspelat på gränsen till det komiska – men där man ändå någonstans är försatt nästan som i trans.

ARTIKELN HANDLAR OM