Josephine Bornebusch: ”Det jobbigaste och roligaste jag gjort”

Hyllas för sin debut som regissör

1 av 2 | Foto: Andreas Bardell
Josephine Bornebusch.
FILM

Hon är Mickan på ”Solsidan”, har gjort drama och romantiska komedier, steg som 18-åring ombord på ”Rederiet”.

Nu gör hon debut som långfilmsregissör.

- Jag har aldrig varit så nervös, säger Josephine Bornebusch.

Det var söndagen den 27 maj som var så nervös.

Galapremiär av familjefilmen ”LasseMajas detektvibyrå - det första mysteriet”. Josephine Bornebusch stod på scen innan ridån gick upp.

– Jag kände... gulp, nu händer det här. Nu kan jag inte göra något åt det som finns på duken. Det var utanför min comfort zone att stå där, säger Josephine Bornebusch, 36.

Var du nervös under inspelningen också?

- Det var jag nog till och från. Jag var också ganska förberedd. Nu har jag jobbat så många år och vet vad man inte vill ha som skådis.

Vad vill man inte ha?

– Man vill inte ha för mycket regi och inte heller för mycket frihet. Man vill att någon ska styra en efter sin vision, men också få vara med och modulera den visionen. Det finns regissörer som gör fel åt ena eller andra håll. Andra skådisar kanske föredrar andra saker. Jag vill ha ett möte, ett team work, vi gör det här tillsammans.

Är det annorlunda att ge regi åt barnen?

– Absolut. Dom kan man vara rakare med än med vuxna. Jag kunde skrika från andra sidan rummet om dom satt och flamsade strax före tagning: ”Kom ihåg vilka ni är nu, ni är Lasse och Maja .”Då skärpte dom sig direkt.

– Jag kan inte skrika så åt Jonas Karlsson eller Johan Rheborg... Kom ihåg att du är vaktmästaren nu, Johan.

Hur mycket var färdigt när du började jobba med filmen?

– Manus, som jag gjorde min regiversion av. Skådespelarna plockade jag in.

Hur valde du?

– Det var ganska enkelt. När jag läste manus första gången hade jag Katrin i tanken som rektorn och Tomas har alltid spelat polisen så det var självklart. Johan som vaktmästaren, Lotta och Jonas... så var det bara. På något sjukt sätt fick jag med alla. Fantastiskt att de kunde och ville.

- Jag hade koll på Frank från bland annat ”Bonusfamiljen” och blev tipsad om Ester. Jag kollade henne i julkalendern och tyckte mycket om henne. Frank och Ester är ganska ruttade så man kan förklara mycket.

Maja är stark och våghalsig medan pojken är väldigt försiktig.

– Jag har försökt att behålla hur jag ser Lasse och Maja i böckerna, men jag har också försökt gå bort från stereotyper och tuffa till henne. Hon är cool, en tjej som man vill vara och killen får bli ”Fröken Duktig”. Det finns ett budskap i filmen om att olikheter för oss samman och att det är bra att vi inte är likadana.

Hur valde ni filmens Valleby?

– Vi åkte ut och rekade och då hamnade vi i Dublin av alla ställen. På grund av olika anledningar. I efterhand tycker jag inte vi kunnat vara någon annanstans. De miljöerna hade vi inte kunnat få i Stockholm utan väldigt hög budget. Där var det bara att ställa upp en kamera.

Hur var det att filma på Irland?

– Annorlunda, snällt sagt. Miljöerna är fantastiska, men det tog ett tag att förstå detaljerna i hur teamet jobbade. Sedan funkade det fint.

– I samma veva flyttade vi till USA. Min man flög till New York och fixade lägenhet och jag hade med mig barnen i Dublin och så pendlade han mellan New York och Dublin.

Och din mamma Cian jobbar på filmen?

– Ja, hon är scenograf. Hon har gjort ett jättejobb, otroligt fint. Jag tänkte det var bra att mamma var med och kunde hjälpa med barnen, men hon hade fullt upp med filmen. Allt gick bra. Jag hade med hjälp.

Hur går det att bo i New York och göra film i Sverige?

– Jag är längre bort, men de flesta jobb är ändå inte i Stockholm. ”Nu ska du vara i Göteborg i ett halvår”. Då kan jag lika gärna bo i New York. Jag får ändå ta med barnen. Vi får se vad som händer Vi har inte sagt att vi ska bo där resten av livet. Barnen är små än så länge.

Reste du mycket fram och tillbaka?

– Jag var hemma några gånger för slutklippning och ljud- och ljusläggning, men annars har jag gjort det mesta därifrån. Det är så lätt att skicka mejl och länkar till varandra och ge kommentarer. När jag vaknar i New York har jag fått alla mina mejl och när jag är klar kan jag skriva svar i lugn och ro för alla i Sverige har gått och lagt sig. Det har gått över förväntan att vara så långt bort.

Hur ser dagarna i New York ut?

– Som dagarna hemma i Stockhom. Man går upp och lämnar på förskolan och på fritis och hämtar, går till en park och leker och går hem och lagar mat. När barnen är på skolan sitter jag och skriver eller klipper. Man är någon helt annanstans men gör ändå samma sak.

Är det kul att bo där?

– Ja, jag älskar New York, men det är supermeckigt också. Det är verkligen en storstad.

Vill du fortsätta som filmregissör?

– Absolut. Jag har fått superblodad tand. Det har varit sååå kul. Utan tvekan det jobbigaste gjort, men utan tvekan det roligaste jag gjort. Jag hoppas att jag får chansen igen.

Foto: Sara Ringströ m
1999 för ”Rederiet”.
5 storfilmer att se fram emot sommaren 2018 00:22
ARTIKELN HANDLAR OM