Lars von Triers seriemördarfilm är helt tom på känslor

avJan-Olov Andersson

FILM

The house that Jack built

Regi Lars von Trier, med Matt Dillon, Bruno Ganz, Uma Thurman, Siobhan Fallon Hogan, Sofie Gråbøl, Riley Keough, Jeremy Davies.

skräckthriller

Filmen gjorde, som de flesta av Lars von Triers filmer, skandal i Cannes.

Och ”The house that Jack built” lär väcka ytterst blandade känslor hos publiken. Från dyrkan till avsky.

Alltid skandalomsusade Lars von Triers nya film är stundtals fruktansvärt obehaglig.
Men också underhållande på ett lite galet sätt. Kanske för att den är så tom på känslor. Egentligen tror jag bara den danske regissören driver med oss som ser filmen.
Filmen utspelas i en gudsförgäten håla någonstans i nordvästra USA. Tiden är 1970-talet. Musiken är ”Fame” med David Bowie.
Jack (Matt Dillon) är en misslyckad arkitekt som gång på gång river det husbygge han påbörjar. Det går bättre för honom som seriemördare. Över 60 offer. Vi får följa några av dem under filmens fem ”incidenter”. Bland annat en kvinna (Uma Thurman) som fått motorstopp. En tvåbarnsmamma (Sofie Gråbøl) och en föga intelligent bimbo (Riley Keough) som han dejtar.
Genom åren har Lars von Trier med all rätt fått beröm för sina mångfacetterade kvinnoporträtt. Här tycks han medvetet ha skrivit kvinnoroller som är omväxlande osympatiska eller intelligensbefriade.
Några scener hör hemma i det man brukar kalla ”tortyrporr”. Skjutning av barn. Lemlästning av kroppsdelar. von Trier är sällsynt uppfinningsrik och oförutsägbar när det gäller att hitta på ondskefulla och hemska saker. Folk som aldrig ser skräck- eller seriemördarhistorier, kommer att tycka det är en vedervärdig och sjuk film. Andra kommer att lockas till filmen och göra den till kult av just samma orsaker.
von Trier är ju en vansinnigt skicklig och manipulativ regissör. I vissa scener är vi liksom med i Matts huvud och ser händelserna ur hans snedvridet sjuka perspektiv. Då blir replikskiftena ibland till och med roliga.
Sedan finns här väldigt många bitar där Jack resonerar med sitt samvete (nyligen avlidna Bruno Ganz) om allt från mördandet till pianisten Glenn Goulds eventuella förtjänster. Tjatiga floskler. von Trier klipper även av obegriplig anledning in scener ur sina tidigare filmer. Kanske är detta ett bisarrt avsked till filmbranschen, vad vet jag. De utdragna slutscenerna från helvetet är totalt poänglösa.
Oavsett genre, har det tidigare känts som att Lars von Trier har velat säga något om den mänskliga själen. Han har varit en slags mer morbid Lars Norén.
Nu undrar jag om han inte bara sitter hemma och hånskrattar åt alla som kommer att försöka göra djupsinniga analyser av en film helt tom på känslor.

SE OCKSÅ: David Finchers ”Seven” och Jonathan Demmes ”När lammen tystnar”, de två bästa seriemördarfilmerna i modern tid.

VISSTE DU ATT… Riley Keoughs mormor är Priscilla Presley? Sin legendariske morfar Elvis Presley fick hon dock aldrig träffa, han gick bort tolv år innan Riley föddes.

JUST NU… verkar det som att Lars von Triers nästa projekt är ett antal kortfilmer.

ARTIKELN HANDLAR OM