Svagt soundtrack och blippbloppiga knarkeffekter

Beats har glittrande ögonblick – men det räcker inte

avEmma Gray Munthe

Beats

Regi Brian Welsh, med Lorn Macdonald, Cristian Ortega, Laura Fraser, Amy Manson m fl


DRAMA/KOMEDI. 1994 hängde moralpaniken tung över ravekulturen, och i Storbritannien blev det straffbart med "antisocialt beteende" som att samlas i grupp och lyssna på repetitiva beats. I den booklet som samma år följde med Prodigys "Music for the jilted generation" skrev de "How can the government stop young people having a good time? Fight this bollocks", och den sommaren rullade den svartvita videon till deras "No good (Start the dance)" nonstop på MTV.

Därifrån verkar "Beats" ha lånat hela sin estetik – parad med diskbänksrealism.

Två tonåringar (spelade av två snart 30-åringar) i Glasgow. Vänner sedan länge, båda musikintresserade. På tv: Tony Blair, protester och reklam för dem med drömmar om nya liv. På en mindre radiokanal: uppmaningar till revolt och inbjudan till ett rave på hemlig plats.

Foto: Altitude Films
”Beats”.

"Beats" utspelar sig under några timmar med musik, droger, stulna knarkpengar, flykt undan smågangsters och "Trainspotting"-artad dialog. Tyvärr med svagt soundtrack, svaga skådespelare, störig klippning och blippbloppiga knarkeffekter.

Det finns några glittrande ögonblick när musiken och tonåringarnas kärlek till varandra lever och känns i magen, men det räcker inte när resten känns som en massproducerad t-shirt med generiskt tryck från en subkultur.


Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

ARTIKELN HANDLAR OM