Filmrecensioner

GUIDE: Filmerna du inte får missa – just nu

Vi tipsar om vad som är bäst på bio, streaming och hyr

Av: 

Aftonbladet Nöje

FILM

Nöjesbladets recensenter plockar ut de främsta guldkornen bland filmer som visas på bio, streamas och går att hyra just nu – från de senaste premiärerna ner till de äldsta.

”Världens vackraste pojke”.
”Världens vackraste pojke”.

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: Världens vackraste pojke

DOKUMENTÄR Det är 50 år sedan regissören Luchino Visconti kom till Stockholm i jakten på den perfekta skönheten till "Döden i Venedig", och plockade ut Björn Andrésen i ett hav av pojkar. Här kombineras Kristina Lindströms förmåga att bygga porträtt på en grund av gedigen research, arkivmaterial och nya intervjuer med Kristian Petris förmåga att skapa suggestiva och stämningsfulla collage på en grund av ett brinnande intresse för människan och alla hennes sidor. Ett kompakt stycke poetisk dokumentär som möblerar om i den som tittar. (Emma Gray Munthe)


Agathe Rousselle i ”Titane”.

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: Titane

DRAMA Huvudpersonen Alexia (Agathe Rousselle) får som barn en titanplatta inopererad i huvudet efter en bilolycka. Hon växer upp och blir stripteasedansös på bilutställningar. Sedan seriemördare och efterlyst för det. Julia Ducournau berättar med ett läckert bildspråk, frossar stundtals i sex och våld och har total kontroll över den visuella estetiken. Både bild- och ljudmässigt är ”Titane” väldigt häftig. Vad hon däremot vill säga med sin lek med könsroller, sexualitet, fördomar och stereotyper, är mer oklart. Men ”Titane” är ingen film man glömmer i första taget. (Jan-Olov Andersson)


”The Sparks brothers”

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: The Sparks brothers

DOKUMENTÄR Fram tills nu har bandet Sparks vägrat låta sig dokumenteras på film. När det slutligen sker blir resultatet någonting extra. Regissören Edgar Wright (”Shaun of the dead”, ”Baby driver”) porträtterar Sparks med värme, humor och den naturliga research som följer med att vara ett fan över tid. I centrum står bandets kroniska ovilja att vända kappan efter vinden. Kickade bandmedlemmar och uppgivna skivbolag passerar revy. Särskilt fascinerande är att ingen av bröderna haft en tanke på att göra solokarriär. De har gått oskiljaktiga genom decennierna. Filmen fångar kittet som hållit dem samman. (Per Magnusson)


Daniel Craig och Ana de Armas i ”No time to die”.

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: No time to die

ACTION När en actionfilm är nära tre timmar lång ringer varningsklockor, men filmskaparna har lyckats hålla rafflet intensivt mer eller mindre hela tiden, tack vare rikedomen i alla ingredienser som en Bondfilm traditionellt bjuder på. Med svenske mästerfotografen Linus Sandgren bakom kameran förvaltas alla miljöer på bästa sätt. Filmen går mycket längre än vad någon av de 24 företrädarna gjorde. Daniel Craigs era avslutas som den började – det är explosivt, brutalt, lyxigt och romantiskt. (Stefan Hedmark)


”Litet land”.

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: Litet land

DRAMA Baserad på Gaël Fayes hyllade roman med samma namn, och börjar med att Burundi och dess befolkning av hutuer och tutsier placeras på kartan. En till en början ordinär barndomsberättelse tar sedan avstamp i 1992 – när folkmordet i grannlandet Rwanda är något år bort och tioåriga Gabriels (Djibril Vancoppenolle) liv fortfarande består av fruktpallning, lek och tjuvrökning. Slutresultatet är lika delar viktig historielektion som fin barndomsskildring. (Emma Gray Munthe)


”The seventeen”.

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: The seventeen

DOKUMENTÄR 2007 var Teodora del Carmen Vásquez gravid i nionde månaden när hon födde ett dött barn. En händelse som i El Salvador – ett land med en av världens absolut hårdaste och mest oresonliga abortlagstiftningar – räckte för att Teodora skulle bli dömd till ett långt fängelsestraff. Inte för abort, vilket hade betytt mellan två och åtta år bakom galler. Utan för överlagt mord, vilket innebar 30 år. En hjärtskärande, viktig och oerhört upprörande film, om ett sorts verklighetens ”The handmaid's tale”-system. (Karolina Fjellborg)


”Oasis Knebworth 1996”.

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: Oasis Knebworth 1996

DOKUMENTÄR När Oasis landade sin helikopter vid Knebworth House i Hertfordshire stod det brittiska 90-talet i zenit. På två år hade fem arbetarblokes gått från pubar till fotbollsarenor. Men ingenting skulle bli som detta; britpopens motsvarighet till den sista måltiden, 90-talets Woodstock. De dramatiserade delarna får filmen att kännas som en nostalgisk snuttefilt. Arkivmaterialet är däremot strålande och blir till ett oavsiktligt modernt tidsdokument med Beppe-hattar och baggy jeans. Vi får följa de två kvällarna kronologiskt, från förberedelser till fyrverkerier. Citatmaskinen Noel Gallagher bär berättelsen. Filmen låter – och ser – fantastisk ut. (Per Magnusson)


Erik Enge i ”Tigrar”.

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: Tigrar

DRAMA Journalisten Ronnie Sandahl långfilmsdebuterade med "Svenskjävel" 2015, skrev manus till "Borg" som kom två år senare, och ger med "Tigrar" sig på den biografiska idrottsgenren en andra gång. Här har han både skrivit och regisserat igen, baserat på fotbollsspelaren Martin Bengtssons roman "I skuggan av San Siro: från proffsdröm till mardröm". I "Tigrar" spelas han av Erik Enge, och det man tittar på är en så lyckad kombination av personregi och skådespelarbegåvning att mötet med filmens mer etablerade skådespelare ibland skaver. De andra spelar, Enge är. (Emma Gray Munthe)


Olivia Colman och Anthony Hopkins i ”The father”.

Betyg: 4 av 5 plus

BIO: The father

DRAMA Anne (Olivia Colman) kommer till sin far Anthonys (Anthony Hopkins) stora våning i London och är frustrerad. Hon har just fått veta att han har kastat ut den senaste vårdgivaren som hon hittat åt honom. Hans demens har blivit sämre, och när han får veta sanningen om Annes Parisflytt blir han upprörd. Det är som i en Hitchcock-film, där vår hjälte utsätts för en komplott, ett snillrikt sätt att med filmens verktyg få oss att förstå hur det är att leva med sjukdomen. I motsats till en Hitchcock-film är dock ”The father” fast förankrad i verkligheten – och oerhört gripande, inte minst mot slutet där ålderdom möter barndom. (Stefan Hedmark)


Mavis Staples och Mahalia Jackson i ”Summer of soul”.

Betyg: 4 av 5 plus

DISNEY PLUS: Summer of soul

DOKUMENTÄR Woodstockfestivalen 1969 är sönderhyllad av boomergenerationen som en av tidernas viktigaste popkulturella händelser. Men samma sommar som företrädesvis vita hippies vallfärdade till en gård i upstate New York för att lyssna på företrädesvis vit rock i tre dygn hölls under nio söndagar en serie gratiskonserter i Harlem som lockade upp emot 40 000 personer per kväll till Mount Morris Park (nu Marcus Garvey Park). The Roots-trummisen Ahmir ”Questlove” Thompsons regidebut är en kulturgärning av stora mått. För det är ett smått knäckande konsertmaterial som avtäcks här, med flera artister precis på toppen av sin kreativa förmåga. (Håkan Steen)


”Luca”.

Betyg: 4 av 5 plus

DISNEY PLUS/HYRFILM: Luca

ANIMERAT Det är 50-tal på den italienska rivieran, och strax utanför kusten lever sjömonstret Luca tillsammans med sin överbeskyddande mamma och sin tankspridda pappa. Han tillbringar dagarna med att valla fiskar, och har hela sitt liv varnats för människovärlden. Men han är nyfiken på den, och när han träffar den självständigare och mer våghalsiga Alberto, och följer med honom upp på land där de båda förvandlas till människor, öppnas en ny värld av möjligheter. Ett förtjusande, färgstarkt och mysigt nostalgiskt vykort från uppväxttidens somrar. (Karolina Fjellborg)


”First cow”.

Betyg: 4 av 5 plus

HYRFILM: First cow

DRAMA Från allra första början förstår också någon som inte är bekant med regissören Kelly Reichardt att "First cow" är en film som kommer att ta tid på sig. Hunden nosar runt kring något som sticker upp ur jorden, kvinnan undersöker närmare och gräver med händerna försiktigt fram två skelett som ligger tätt tillsammans. Kameran följer med hennes blick upp mot trädtopparna, när den är tillbaka på marken igen är vi på samma plats, men i en helt annan tid. Oregon, runt 1820. Man förundras, man förstår inte riktigt hur det går till, men utan att alls beskäftigt och självgott säga det rakt ut förmedlar Reichardt en känsla av att tillvaron är akut. Av att vi är beroende av varandra och naturen, här och nu. (Emma Gray Munthe)


”A quiet place part II”.

Betyg: 4 av 5 plus

HYRFILM/BIO: A quiet place part II

THRILLER Lika effektiv som första filmen. Det är spänning för spänningens skull, skickligt filmberättande som finurligt kombinerar ljud och bild. Nya filmen inleds med att berätta vad som hände dag 1 när anfallet kom. Den fortsätter där ettan slutade. Mamman (Emily Blunt) leder sina barn från gården i hopp att nå andra överlevande. Ibland mycket våldsamt. Ofta blir åskådaren andfådd, men filmen rör sig rytmiskt mellan viskningar och rop. Schhh. (Jens Peterson)


Jason Statham i ”Wrath of man”.

Betyg: 4 av 5 plus

HYRFILM: Wrath of man

ACTION Jason Statham gör en klassisk Jason Statham-figur, en stenhård och tystlåten arbetarklasshjälte som låter nävarna tala. Den här gången spelar han Patrick Hill, som snabbt får tilltalsnamnet ”H” på sin nya arbetsplats – en firma som kör värdetransporter. Filmen är våldsam och snygg, lika spännande i tillbakablickarna som under Stathams nuvarande jakt på hämnd – pulsen ökar också tack vare Christopher Bensteads musik som har ett rejält Ennio Morricone-liknande driv. Krutröken ligger tät för det mesta. Det är testosterontungt. Och betydligt mer rafflande än något som Statham (eller Liam Neeson) har gjort de senaste åren. (Stefan Hedmark)


Mads Mikkelsen i ”Rättfärdighetens ryttare”.

Betyg: 4 av 5 plus

HYRFILM: Rättfärdighetens ryttare

DRAMA Slumpen spelar inledningsvis stor roll. Om inte en kvinnas bil hade trilskat, hade hon inte behövt ta tåget. Om inte en man, en statistiker och riktig kuf (Nikolaj Lie Kaas), hade velat byta plats med henne, så hade hon överlevt bombattentatet mot tåget. När Anders Thomas Jensen ”bara” skriver manus till Susanne Biers och andras filmer, brukar historierna vara lite mer strama. Som regissör frossar han i sin vanliga unika mix av Quentin Tarantino-våld och action, galen dialog och föga politiskt korrekt svart humor. (Jan-Olov Andersson)


”Maronas fantastiska resa”.

Betyg: 4 av 5 plus

HYRFILM: Maronas fantastiska resa

ANIMERAD BARNFILM Hunden Marona blir påkörd och ser livet passera som en film. Nollpunkternas nollpunkt, en återblick till alla hennes människor och de olika namn de gett henne. Hon har levt ett liv i showbiz och soptunnor och till och med i fåniga små skor, i lycka och olycka. Att se filmen är som att trilla ner i en dröm inuti en tavla. Omtumlande och färgstarkt. Skevt och surrealistiskt. Roligt och skrämmande. Sorgligt och mörkt. Stjärnhimlar, rymden och gatumyller. Man blir glad av detaljrikedomen, de snillrika illustrationerna, bildlösningarna och formlekarna. (Emma Gray Munthe)


Carey Mulligan i ”Promising young woman”.

Betyg: 4 av 5 plus

HYRFILM/BIO: Promising young woman

DRAMA/MÖRK KOMEDI Cassandra (Carey Mulligan) är 30, bor hos föräldrarna, jobbar på café. Var toppstudent på läkarutbildningen, men hoppade av samtidigt som bästa vännen Nina. Något hände, och nu hämnas hon om nätterna. "Promising young woman" är en tillspetsad, skevt rolig och ironisk fantasi, bilderna är komponerade så att Cassandra får änglavingar av sänggavlar i bakgrunden, helgonglorior av lampor. Hon är en uppoffrande, hämnande ängel som är lätt att tycka om i den me too-backlash vi befinner oss i just nu. (Emma Gray Munthe)


”Minari”.

Betyg: 5 av 5 plus

HYRFILM: Minari

DRAMA Filmens skapare Lee Isaac Chung kommer från en sydkoreansk familj, men är född och uppvuxen på amerikanska landsbygden, mest i Arkansas. ”Minari” (titeln står för en koreansk krydda som odlas av familjen det handlar om) är en till stor del självbiografisk historia, om en sydkoreansk invandrarfamilj som försöker leva Den Amerikanska Drömmen i 1980-talets Arkansas. Filmen är fylld av både allvar och många lättsamma ögonblick. Och skådespeleriet. Alla är suveräna. Youn Yuh-Joung blir bättre ju längre filmen pågår och vann en välförtjänt birolls-Oscar. (Jan-Olov Andersson)


Mads Mikkelsen i ”En runda till”.

Betyg: 5 av 5 plus

HYRFILM/BIO: En runda till

DRAMAKOMEDI Gymnasieläraren Martin (Mads Mikkelsen) och hans kompisgäng omsätter teorin om att vi är alla födda med 0,5 promille för lite i kroppen i praktiken. Dricker bara på arbetstid, aldrig efter kl 20 eller på helgerna. Undersöker olika promillehalter, nytänder, maxar, tappar kontrollen. En film om alkoholkultur, absolut. Men mer en film om att öppna bröstkorgen, släppa in liv och musik. Sjunga med öronen och hjärtat. Ta någon i handen. Våga. Fast utan att alls vara så bottenlöst tråkig och pretentiös som jag stelt svenskt och med två enheter för lite i blodet just beskrev det: "En runda till" är otroligt rolig. (Emma Gray Munthe)


”Kamrater!”

Betyg: 4 av 5 plus

HYRFILM: Kamrater!

DRAMA ”Kamrater!” skildrar ett svart kapitel i kommunistdiktaturens historia. 1962 i staden Novotjerkassk nära Svarta havet utbröt strejker vid en fabrik där man tillverkade diesellokomotiv. Upproret slogs ned  av militären och KGB. 26 personer dödades, 87 skadades. Historien berättas genom partifunktionären Ljudmila (Julia Vysotskaya, lysande!). Titelns utropstecken är ironiskt. De svartvita bilderna talar effektivt om att detta är en annan tid. Här finns makaber svart humor när Ljudmila börjar ifrågasätta de ideal hon alltid stått upp för. (Jan-Olov Andersson)


Jasna Djuricic i ”Quo vadis, Aida?”

Betyg: 5 av 5 plus

HYRFILM: Quo vadis, Aida?

DRAMA Regissören Jasmila Zbanic har i flera filmer berättat historier med koppling till inbördeskriget, främst i starka debuten ”Grbavica – läker tiden alla sår?” (2006). Här går hon mer rakt på sak och låter oss förstå och känna skräcken hos några av dem som drabbades och deras anhöriga. Främst hos Aida (Jasna Djuricic, fenomenalt bra) som jobbar som FN-tolk på den bas som upprättats i Srebrenica. Man går nästan sönder när man ser filmens slut, hur det liksom finns både hoppfullhet och hat när forna fiender tvingas gå vidare i livet, sida vid sida. (Jan-Olov Andersson)


Frances McDormand i ”Nomadland”.

Betyg: 5 av 5 plus

HYRFILM: Nomadland

DRAMA Det handlar om nutida nomader. Folk i dagens USA som inte orkar eller vill eller har gett upp hoppet om Den Amerikanska Drömmen. De är ofta 60+. Inte missbrukare, de vill bara leva ett fritt liv och åker runt i USA i sina husbilar eller vans och bor här och där på camping- eller parkeringsplatser. Umgås med likasinnade. Pissar och skiter i hinkar. Tar ströjobb på Amazon-lager. Förlagan är Jessica Bruders reportagebok ”Nomadland: Surviving America in the 21st century”. Några från boken spelar sig själva i minnesvärda miniporträtt. En film som verkligen kryper in under skinnet på en. Och som visar upp ett helt annat, och föga glamoröst, USA än vi är vana att se på film. (Jan-Olov Andersson)


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vitare tänder i höst? Köp tandblekning här – resultat på 30 minuter.

Dentway

Publisert:

Aftonbladet

/

Nöje

/

Film

/

Filmrecensioner

LÄS VIDARE

Nya Bondfilmen är brutal och gripande

ÄMNEN I ARTIKELN

Filmrecensioner