Ömt, romantiskt och argt i ”If Beale Street could talk”

Foto: Tatum Mangus/Annapurna Pictures/Lucky Dogs.

avKarolina Fjellborg

FILM

FILMRECENSION Barry Jenkins har följt upp ”Moonlight” med en melankolisk och genuint romantisk film om kärlek och orättvisor.


If Beale Street could talk
Av Barry Jenkins, med bl a KiKi Layne, Stephan James, Regina King, Teyonah Parris och Colman Domingo.


ROMANTISK DRAMA Barry Jenkins har följt upp sin trefaldigt Oscarbelönade film "Moonlight" (2016) med ännu en stark skildring av den afroamerikanska upplevelsen. Men där "Moonlight" var en uppväxtsberättelse om att vara fattig, svart och gay, är "If Beale Street could talk" – även om den bottnar i orättvisor och rasism – först och främst en kärlekshistoria. Till och med en av de mest genuint, storslaget och distinkt romantiska filmerna från det här årtiondet.
Filmen, som är skriven av Jenkins själv, är baserad på James Baldwins bok med samma namn från 1974, och utspelar sig i det tidiga 70-talets Harlem. Handlingen, som berättas icke-linjärt med hjälp av tillbakablickar, kretsar kring 19-åriga Tish (KiKi Layne) och 22-årige Fonny (Stephan James), som har känt varandra sedan barnsben, och som unga vuxna nu är djupt förälskade.

I teorin är de oskiljaktiga. Men inte i praktiken.
Efter ett vittnesmål från en flagrant rasistisk polis (Ed Skrein), som Fonny tidigare har haft en konfrontation med, blir Fonny nämligen arresterad för våldtäkt på en puertoricansk kvinna (Emily Rios). Och trots att det är ett brott han omöjligen kan ha begått med tanke på var han befann sig den kvällen, anses bevisningen mot honom vara stark inför den kommande rättegången.
Tish, som nu har fått reda på att hon är gravid, kämpar tillsammans med sin familj för att få ut Fonny innan deras barn föds. Men i det amerikanska rättssystemet är Fonny bara ännu en ung, umbärlig svart man.
"If Beale Street could talk", som är nominerad till tre Oscars inför årets gala (bästa manus efter förlaga, bästa originalmusik och bästa kvinnliga biroll för Regina King, som spelar Tish mamma), är en både varm, öm, poetisk och indignerad berättelse om kärlek, uthållighet och orättvisor – otroligt stilmedveten och full av känslor, närbilder och detaljer.
Skönheten gifter sig sömlöst med hopplösheten, och foto (av "Moonlights" James Laxton) och ljud bidrar till en drömsk helhet, med drag av teaterpjäs, där stämningen fungerar lindrande trots att handlingen är smärtsam.
En sensuell och urtjusigt melankolisk film med sann själ, som lyckas kännas retro, aktuell och tidlös på en och samma gång.


”If Beale Street could talk” har biopremiär den 8 februari.

ARTIKELN HANDLAR OM