Filmrecensioner

August glänser i en av årets viktigaste filmer

avJan-Olov Andersson

Så många får Call girl

Foto: Jukka Male/Nordisk Film
Träffsäkert 70-tal Marcimain och van Hoytema har skickligt återskapat svenska 70-talsmiljöer.

DRAMATHRILLER Hur mycket de än yrar om att detta är fiktion, visste förstås filmmakarna att genom att peka ut Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme (1927-1986) som sexköpare, bad de om trubbel.

Även om Magnus Kreppers statsminister aldrig nämns vid namn, finns det ingen tvekan om att alla som ser filmen ska dra de parallellerna. Han medverkar i en pratshow i tv ihop med en Hollywoodstjärna – precis som Palme gjorde med Shirley MacLaine. Hans slogan är – precis som Palmes – politik är att vilja.

Det rabalder detta redan har vållat, riskerar att överskugga allt annat som man vill berätta med filmen. Hur Sverige såg ut under valåret 1976, med kvinnlig frigörelse, sexuell revolution och flummig frihet under ansvar på den ungdomsvårdsskola där två av filmens huvudpersoner – struliga tonåringarna Iris (Sofia Karemyr) och Sonja (Josefin Asplund) – har blivit placerade. De rymmer in till Stockholms city på nätterna, möter bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August) och lockas av de lättförtjänta pengar hon kan erbjuda dem, mot att de klär av sig lite grann på fester med landets makthavare. Så småningom går de ett steg till, och ännu ett steg till, och sedan är det försent att vända tillbaka, då de har vant sig vid mycket pengar, knark och sprit.

I den träffsäkra bild som Mikael Marcimain och fotografen Hoyte van Hoytema så skickligt har skapat av svenskt 1970-tal i allmänhet, zoomar man alltså in på det som omväxlande kallades för bordellhärvan eller Geijeraffären. Hur patriarkatet, makthavare inom politiken och polisen, utnyttjade bordellmammans unga (ibland minderåriga) kvinnor som leksaker och sedan lät hemligstämpla alltihop.

Simon J Berger spelar polisen som vill avslöja saningen, mot sina chefers vilja. En av många utmärkta skådespelarinsatser. Allra mest glänser tveklöst Pernilla August som bordellmamma, både omtänksam och hänsynslös, och nykomlingarna Karemyr och Asplund, som båda perfekt gestaltar hur tjejernas oskuldsfullhet gradvis övergår till nyfikenhet till sårbarhet och till sist besvikelse över omvärldens svek.

”Call girl” är aningen för lång och lite monoton i tonfallet, men som helhet en av årets bästa och viktigaste svenska filmer.

1 av 4

BONUS

SE OCKSÅ: ”Palme”, den hyllade och suveräna dokumentärfilmen, som till ganska stor del skildrar samma tidsperiod som ”Call girl”.

VISSTE DU ATT… långfilmsdebuterande regissören Mikael Marcimain tidigare har gjort suveräna tv-serierna ”Graven” (2004), ”Lasermannen” (2007) och ”Upp till kamp” (2007).

JUST NU… är Sven Nordin, filmens färgstarka hallick, aktuell i en helt annan roll som Loa Falkmans partner i musikalen ”La cage aux folles” på Oscarsteatern i Stockholm.

ARTIKELN HANDLAR OM