Två timmar i händerna på ett geni

Céline Sciammas ”Porträtt av en kvinna i brand” är 10-talets bästa film.

avEmma Gray Munthe

Publicerad:
Uppdaterad:

Porträtt av en kvinna i brand

Regi Céline Sciamma, med Noémie Merlant, Adèle Haenel, Luàna Bajrami, Valeria Golino m fl

FILMRECENSION Kirurgiskt precis, skalpellvass, kristallklar – och ändå får man känslan av att ”Porträtt av en kvinna” är gjord på ren instinkt.

DRAMA Frankrike. 1700-tal. Konstnären Marianne (Noémie Merlant) sitter modell för sina elever, de frågar om en av hennes målningar som står i rummet. En kvinna sedd på håll, hennes klänning brinner. Vem är hon? I en återblick berättas hur Marianne många år tidigare kallats till en avlägsen ö för att måla ett porträtt av en ung kvinna som ska giftas bort. Héloïse (Adèle Haenel). Den tänkta brudgummen vill se hur hon ser ut först, men en annan konstnär har nyligen fått åka hem utan att ha kunnat slutföra sitt uppdrag: Héloïse vill inte gifta sig och vägrar sitta modell.

Porträttet måste därför göras i smyg och Marianne får låtsas vara där som sällskapsdam och betrakta i hemlighet. Dagarna går, Marianne och Héloïse kommer varandra allt närmare, nära, närmst, deras tid tillsammans rinner ut, snart är porträttet färdigt. 


I huset finns också en piga, Sophie (Luàna Bajrami). Vid ett tillfälle när de här tre kvinnorna tillsammans går genom bilden – de gör inget särskilt, bara går från vänster till höger – fick jag en diffus känsla av att jag aldrig sett kvinnor röra sig så här på film. I början av filmen lär Marianne sina kvinnliga elever att teckna precis vad de ser, fånga varje skiftning, närstudera alla detaljer för att sedan kunna återge dem, och senare i filmen iscensätter och tecknar hon en bit verklighet som kanske aldrig dittills tecknats. Med "Porträtt av en kvinna i brand" gör regissören Céline Sciamma och fotografen Claire Mathon detsamma. 


Det här är något av det bästa jag sett, det är 10-talets bästa film, jag fick svindel. Vid några få tillfällen använder Sciamma musik, de minuterna var jag nära tungomål. Jag grät under filmen, grät under eftertexterna och på tunnelbanan på vägen hem. Inte främst för att det är sorgligt, utan för att "Porträtt av en kvinna i brand" inte fick plats under huden. Känslan av att vi står inför ett skifte, att det är de här berättelserna som berättas nu. Vi färdas över de vita fläckarna på kartan, här finns drakar och den kvinnliga erfarenheten. Här så tät att det blir som en alternativ verklighet.

Som science fiction. Det är kirurgiskt precist, skalpellvasst, kristallklart, och ändå får man känslan av att det här är gjort på ren instinkt, att den här filmen är regissörens förlängda nervtrådar. I två timmar är man i händerna på ett geni. 


”Porträtt av en kvinna” har premiär 13 december.


SE OCKSÅ: Allt som Sciamma varit inblandad i. Till exempel "Girlhood", "Tomboy",  "Being 17" och "Mitt liv som Zucchini". 


VISSTE DU ATT... fotografen Claire Mathon också plåtat bio- och Netflix-aktuella "Atlantics"?


LYSSNA PÅ: När du sett filmen, leta upp sången från scenen vid lägerelden – "La Jeune Fille en Feu" – och höj volymen.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM