Imponerande, men en del scener i Roy Anderssons nya rinner bara ut i sanden

avJan-Olov Andersson

Om det oändliga

Regi Roy Andersson, med Jan-Eje Ferling, Martin Serner, Bengt Bergius, Tatiana Delaunay.

drama

Roy Andersson är tillbaka på biograferna med filmen som vann Silverlejonet, regipriset, på Venedigfestivalen.

Här finns både pärlor av magiska filmögonblick och några scener som bara liksom rinner ut i sanden.

Enligt Roy Andersson är detta den fjärde filmen i den trilogi (!) som tidigare har gett oss ”Sånger från andra våningen” (2000), ”Du levande” (2007) och ”En duva satt på en gren och funderade över tillvaron” (2014). Ett typiskt Roy-skämt.
Efter att förra filmen vann Guldlejonet för bästa film på Venedigfestivalen, var det självklart att den svenska regissören även skulle bjudas in med den här filmen. Och nu vann han det nästan lika fina regipriset.
Berättargreppet är det samma som i trilogin.
Ett antal tablåer. Bara några få hänger ihop i en återkommande slags handling. Det är grått, glåmigt och (mest äldre) människor som ser eländiga ut. Humorn är svart, eller den här gången, kanske tyvärr lite för ofta, frånvarande.

En nyhet är en sval lite mässande kvinnlig berättarröst i rätt många av scenerna.
Det handlar om tillvarons sårbarhet enligt Roy Anderssonskt synsätt. Både smått och stort. En servitör som häller ut rödvin medan hans gäst fullständigt ignorerar honom. Föräldrar som sörjer sitt barn på en kyrkogård. Att som kvinna tvingas snubbla sig fram med en trasig klack eller att som man och far ångra ett just genomfört hedersmord.
Eller att som yrkesman bittert inse att den gamla skolkamraten blev mer framgångsrik (filmens roligaste scener) eller att som präst (en utmärkt Martin Serner) inse att man har förlorat tron (filmens starkaste scener).
Det är lätt att bli imponerad av genomförandet. Särskilt om man är lite insatt och vet hur filmmakarna bygger upp så gott som allting inomhus i Roys egen Studio 24. Hur de till exempel med filmtricks kan skapa ett stort fält där regnet öser ned, med en hel stockholmsförort i bakgrunden. Kanske har Roy & co ibland blivit lite för nöjda bara av att faktiskt ha lyckats genomföra en svår scen, för ibland finns det ingen riktig slutpoäng, några scener rinner liksom bara ut i sanden.
Ändå är det alltid smått fantastiskt att befinna sig i Roy Anderssons unika filmuniversum. De pärlor av magiska filmögonblick det bjuds på, glömmer man aldrig. Så trots en del invändningar, så känns filmen som 1 timme och 16 minuter kort. Den hade gärna kunnat få vara lite längre.

SE OCKSÅ: ”En kärlekshistoria” (1970), Roy Anderssons debut som är alla tiders bästa svenska film. Finns på dvd och att streama på TriArt.se.

VISSTE DU ATT… prästen i filmen, Martin Serner, normalt jobbar som vaktmästare i regeringskansliet?

JUST NU… är det klart att ”Om det oändliga” får USA-premiär nästa år. Distributionsbolaget Magnolia Pictures är kända för att locka publik till utländska så kallade art house-filmer.

ARTIKELN HANDLAR OM