Det slår inte gnistor om ”Pavarotti”

Ron Howards dokumentär består mest av skåpmat

avEmma Gray Munthe

Pavarotti

Regi Ron Howard, med Luciano Pavarotti m fl.


DOKUMENTÄR. Häromåret kom Ron Howards "The Beatles: Eight days a week – The touring years" – och i jämförelse står sig hans "Pavarotti" slätt.

Där Beatles var ett extremt samtidsfenomen som gick från trall till experiment, det finns mängder av välbevarat och snyggt arkivmaterial och där två av fyra lever och kan berätta själva, finns i "Pavarotti" bara gamla intervjuer, det mesta av arkivmaterialet ser skräp ut på duk och det slår inte riktigt gnistor när fruar, döttrar, kollegor, kännare och Bono vittnar om hur charmig, karismatisk och generös Pavarotti var.

1 av 3 | Foto: SF Studios
”Pavarotti”.

Det skaver visserligen till när en exfru muttrar om hur hans entourage hade mjölkat en höna om han bett om hönmjölk, när en före detta elev berättar om hur svårt det var att dra en gräns när hon samtidigt som hon sjöng mot honom på stora scener också var älskarinna och passopp, och när Pavarotti är döende och säger att han önskar att han varit en bättre far – men filmens starkaste ögonblick är ett klipp från när Pavarotti gjorde operahistoria genom att sjunga nio höga c i rad på the Met 1973.

Man behöver inte vara en expert för att få samma känsla av dem som av att se ett omöjligt fotbollsmål, men man behöver knappast gå på bio för att höra dem.

”Pavarotti” har biopremiär i dag, den 1 november.


Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

ARTIKELN HANDLAR OM