– Jag är bra på att förlora

FILM

Jan Troell om priser, galor och varför han tackade nej till Hollywoodkontrakt

1 av 3 | Foto: Magnus Sundholm
Jan Troell är tillbaka i Hollywood och denna gång har han med sig hustrun Agneta Ulfsäter-Troell vid sin sida. Det har blivit en hel del galor förr, bland annat tre Oscarsgalor.

HOLLYWOOD. I natt smäller det. Jan Troell avslöjar att han kommer att sitta som på nålar när ”Maria Larssons eviga ögonblick” kan vinna en Golden Globe i den direktsända galan.

– Mest är det hotet om tacktalet som gör mig nervös, säger filmmakaren när Nöjesbladet träffar honom i Los Angeles.

Vid sin sida har Troell sin hustru, Agneta Ulfsäter-Troell, dottern Johanna och filmens producent, Thomas Stenderup.

Möra efter resan kopplar de av vid hotellpoolen.

– Flyget var försenat. Det tog 22 timmar att ta sig hit, berättar Stenderup.

Det är en smula otroligt att de är här överhuvudtaget.

Fröet till ”Maria Larssons eviga ögonblick” såddes när Maria Ulfsäter-Troell skulle göra en privat film till sin pappas 80-årsdag för 22 år sedan.

Det han berättade ändrade hennes liv.

– Jag kunde inte släppa det och tänkte att det skulle bli en bok.

Det blev både det och en film. Det finns också lösa planer på att eventuellt följa upp succén med en tv-serie.

– SVT har tackat nej. Vi får se, säger Stenderup hemlighetsfullt.

Galan i natt lär bara ytterligare öka intresset för historien.

”Familjeproduktion”

Stenderup och hela familjen Troell kommer att närvara i salen på Beverly Hilton när filmpriserna delas ut.

– Det är ju en familjeproduktion. Johanna har gjort en film om inspelningsarbetet och hon har en roll i filmen, säger Ulfsäter-Troell.

Huvudrollerna spelas av Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt. Båda har hyllats av recensenterna, inte minst i Hollywood.

– Maria hade jag jobbat med när hon var 19. Persbrandt hade jag inte i tankarna från början, säger Troell, 77.

– Men två år före inspelningen träffade jag honom på Båstadsfestivalen. Från det ögonblicket började jag tänka på honom i rollen som Sigfrid Larsson.

Att det ska ha varit vågat att satsa på den svenska stjärnan när de stormade kring honom avfärdar inte Stenderup.

– Klart jag var nervös, säger producenten.

– Men lite måste man chansa ibland.

Troell är inte riktigt inne på samma linje.

– Vi sökte inte upp honom. Han kom till oss och ville verkligen ha rollen. Såvitt jag vet har Persbrandt heller aldrig svikit någon film. Han genomför det han ska.

USA-resan gör att Troell missar Guldbaggegalan i Sverige i morgon.

Till Nöjesbladet sa filmmakaren nyligen att han tycker att det är skönt att slippa uppståndelsen.

Han står fortfarande fast vid uttalandet.

– Det är tävlingsmomentet som jag tycker är jobbigt. Vi har åtta nomineringar. Då ska man hela tiden sitta och försöka se glad ut när någon annan vinner.

Tre Oscarsgalor

Det låter kanske överdrivet pessimistiskt. Men det är ingen tillfällighet att filmmakaren intar en försiktig position.

Han har varit med om tre Oscarsgalor där han haft chans att lyfta filmvärldens mest prestigefulla pris men fått gå hem tomhänt.

– Jag har blivit bra på att förlora, säger han med ett snett leende.

Vad kommer han då ihåg från tidigare galor?

– Jag minns dem som ett stort spektakel. De har varit väldigt upphaussade och fantastiskt proffsigt gjorda.

– Lite speciellt var det också när Charlie Chaplin fick pris.

Det var 1973. Då var Troells ”Nybyggarna” nominerad i fyra klasser.

– Folks uppträdande var fantastiskt. Alla vi träffade inför galan bockade och lismade och var så högaktningsfulla. När vi inte vann vände det så här, säger han och vänder handflatan uppåt.

– Det var som om folk inte vågade träffa oss och titta oss i ögonen. Man var en loser i stället för en vinnare.

I dag kan han skratta åt det.

Går inte att tävla i film

Men egentligen tycks han mest förvånad över ställningstagandet. Varken han eller Stenderup anser att det går att tävla i film.

– Ta vår klass som exempel. Att jämföra ”Gomorra” (den italienska filmen om maffian, reds anm) och ”Maria Larssons eviga ögonblick” är som att jämföra 100 meter med höjdhopp, säger Troell.

På 1970-talet försökte Hollywood locka över den svenske filmmakaren. Han gjorde två filmer, ”Zandy’s bride” med Gene Hackman och ”Orkanen” med Mia Farrow.

Den sistnämnda var han inte nöjd med.

– Det var ett sånt stort maskineri och jag gjorde inget bra jobb. Men det var en fantastisk erfarenhet att få vara med om.

Han kunde ha stannat kvar i USA.

– Warner erbjöd mig ett kontrakt på tio filmer.

Varför tackade du nej?

– Det lockade inte. Jag skulle inte få göra de filmer jag ville göra. Jag ville göra ”Ingenjör Andrées luftfärd” då.

Handlade det enbart om det?

– Jag ville inte binda upp mig.

”Vill inte bo här”

Troell blickar ut över de grönskande kullarna som omger hotellet.

– Och jag ville inte bo här. Jag har alltid varit hemkär. Det har varit skojigt att resa, men jag har aldrig velat flytta.

Några planer på att slå av på takten har han inte. På frågan om han fortfarande brinner för att filma, svarar han:

– Jag skulle vilja säga att det är en nödvändighet.

För att hålla igång?

– För att leva.