Krama mig

FILM

Hur kan folk bo här? Av alla platser som finns på jorden?

Det frågar sig 19-åriga Minna i Eriksberg i inledningen av ”Krama mig”. Och precis som de unga kvinnorna i ”Fucking Åmål” och ”Masjävlar” vill hon lämna hembygden. Hon och hennes kompisar är i den åldern när de äntligen är fria att göra vad de vill. Så varför gör de inte det?

Tja, Minna är blyg och rotad i familjens vardag. Mamman dog i en olycka fem år tidigare, det finns en lillebror och en styvmamma och en pappa som behöver stöd. Det finns ett jobb som ger pengar och trygghet, det finns kompisar och en bilskolärare med ögon som ser alldeles rakt in i Minna.

Kristina Humle har skrivit ett mycket fint och trovärdigt manus, och hennes långfilmsdebut imponerar. Historien har kanske berättats förr, men här görs det lågmält och lugnt. Övertygande. Varje replik och person känns på riktigt. Henna Ohranen i huvudrollen är en uppenbarelse. En som inte pratar jämt, men som ser och tänker så att det syns.

Krama mig

Jens Peterson