Ryan Gosling: ”Jag ville inte att ni skulle tröttna”

Ryan Gosling – aktuell i Oscarsnominerade ”La la land” – om varför han har hållit sig undan från rampljuset

1 av 5
FILM

En scen i den 14-faldigt Oscarsnominerade musikalen ”La la land” visar hur en roll­tillsättare under ett scentest svarar i telefon när Emma ­Stones rollfigur gråter.

Händelsen drabbade Ryan ­Gosling tidigt i karriären.

– När jag berättade om det la regissören in det i filmen, säger han.

Gosling är sällan lättillgänglig. Än mer sällan brukar han bjuda på anekdoter.

Men den här dagen är han på strålande humör och berättar själv händelsen utan att någon ­behöver dra den ur honom.

Kvällen innan har han fått stående ovationer för ”La la land” på Torontos filmfestival.

– Jag är ju härifrån, säger 36-åringen som växte upp i Ontario innan han som 16-åring stack till Los Angeles på egen hand.

– Det är alltid fint att komma hem. Extra kul är det när man ­ kan ta med en gåva som den här filmen och se den tillsammans med sina landsmän.

Föll för manuset

”La la land” kretsar kring ­en jazzpianist (Gosling) som faller för en oetablerad skådespelerska (Stone) i Los Angeles.

– Manuset kommer först för mig. Om jag tycker att storyn är lockande och om jag får ett känslomässigt band till ­figuren är jag med, säger han.

– I den här var det relationen mellan de två huvudpersonerna som gjorde att historien kändes äkta och blev mer än bara en musikal.

Innan han sa ja ­ bad han regissören Damien Chazelle om musiken.

– Han mejlade över ledmotivet. Det var något mycket vackert över det.

Gosling insåg att det skulle ­kräva sin man.

– Jag spelar några instrument och hade alltid velat lära mig piano. Nu fick jag plötsligt ta lektioner på heltid i tre månader.

”Aldrig tjatigt”

Övningen gav resultat. Gosling spelar i alla pianoscener.

– Jag vet inte hur många gånger jag spelat ledmotivet. Ändå blev det aldrig tjatigt. Hade musiken inte varit så stark vet jag inte om jag hade pallat.

Om pianolektionerna var välkomna var det annat med dansen.

– Min enda erfarenhet av dans var 90-talets hiphop. Det är lite annorlunda än traditionell steppdans.

Han ler snett.

– Vi hade tålmodiga lärare och en underbar koreograf i Mandy Moore som jobbar med ”Dancing with the stars”. Det var hennes jobb att skapa diamanter av gråsten.

Musikintresset fick Gosling ­tidigt.

– Min pappa var musiker och min farbror var Elviskopia. Jag var åtta när jag kom hem och fann honom i en vit dräkt. Jag glömmer aldrig hur han sjöng ”Suspicious minds” stående på knä med tårar i ögonen.

– Nivån på hur han gick in för det nästan däckade mig. Det rör mig fortfarande varje gång jag tänker på det.

”Kraft i musiken”

Han funderar kort.

– Det finns kraft i musik – en ­äkta styrka. Jag har gjort filmer jag sett utan musik som fått mig att vilja byta namn och fly utomlands.

– Sen har jag sett samma film med musik till och då har den plötsligt funkat. Men man måste vara försiktig så man inte använder musiken som krycka.

Självvald frånvaro

Gosling räknades efter filmframgångar som ”Dagboken” och ”Crazy, stupid, love” till Hollywoods hetaste hunkar. Men han trivdes aldrig riktigt i rampljuset.

Bortsett från ”The nice guys”, där han spelade mot Russell ­Crowe, har vi inte sett mycket av honom den senaste tiden.

– Det är självvalt. Jag ville inte att ni skulle tröttna på mig, säger han med ett skratt.

På frågan vad han gjort under timeouten rycker han på axlarna.

– Jag gjorde en film. Sen fick vi barn. Det krävde lite fokus.

Han syftar på döttrarna Esmeralda, 2, och Amada, nio månader, som han har med hustrun ­ och skådespelarkollegan Eva Mendes, 42.

– Det kan vara kaos ibland och jag lär mig fortfarande. Men det är ändå paradiset. De är mina änglar.

FAKTA

Nöjesbladet möter:

Vem: Ryan Thomas Gosling.

Var: På anrika hotellet Fairmont York i Toronto.

Varför: Lansering av Oscarsfavoriten och den sju­faldigt Golden Globe-belönade ”La la land”.

Hur var han: På bättre humör än kanske någon gång förut.

ARTIKELN HANDLAR OM