Man blir illa berörd av nya filmen om Utøya-massakern

1 av 3
Ur ”22 July”.

VENEDIG. I våras kom Erik Poppes ”Utøya 22 juli”, som skildrade terroristattentatet i Norge 2011 ur ungdomarnas synvinkel.

Hollywood-regissören Paul Greengrass ”22 July” tar ett större grepp på händelserna.

– Egentligen är Utøya-attacken lite grann ett verktyg för att skildra hur farliga högerkrafterna som tar allt större plats i vår värld är, säger han, några timmar efter världspremiären på filmfestivalen.

Ursprungligen hade Paul Greengrass, mest känd för ”Bourne”-filmerna med Matt Damon, tänkt göra en film om flyktingkrisen. Sedan ändrade han fokus, han var upprörd över hur extrema högerpartier får allt större plats runtom i framför allt Europa. Och sedan fick han höra talas om Åsne Seierstads bok ”En av oss: En berättelse om Norge”, hennes skildring av Utøya-massakern och vad som hänt efteråt, med både några av de som klarade livhanken och av terroristen själv, Anders Behring Breivik.

– Jag blev ju hedrad av att bli kontaktad av honom, jag känner ju till och gillar hans filmer, säger hon.

Filmen är gjord med norska skådespelare, fast alla talar engelska.

Paul Greengrass talar länge och väl på presskonferensen om hur oroad han är över högerkrafternas framfart. Därför gjorde han filmen för Netflix. Han vill att många unga ska se den. Största utmaningen var i hur man skulle skildra själva attacken mot ungdomarna på ön Utøya.

– Jag talade med anhöriggrupper till de som drabbades. De ville inte att man skulle tona ned och hålla tillbaka utan visa hur hemskt allting var. Å andra sidan vill man ju inte gå för långt och exploatera våldet. Jag hoppas jag hittade rätt tonfall, säger han.

För Anders Danielsen Lie, hyfsat känd även för den svenska publiken via Joachim Triers filmer och tv-serien ”Nobel”, var det inte självklart att tacka ja till rollen som terroristen Breivik.

– Jag funderade naturligtvis ett tag. Men sedan kom jag fram till att det är en lokal historia, med ett globalt budskap, det är viktigt att berätta om dessa högerkrafter, säger han.

Hur är filmen, då?

Första halvtimmen skildrar förberedelserna och attentaten, utanför regeringsbyggnaden i Oslo och massakern på Utøya. Det är våldsamt, men inget frossande i våld. Man blir illa berörd. Det är tanken. Efterspelet är helt annorlunda. Vi får följa en ung grabb som med nöd och näppe överlevde attentatet på ön. Och Breivik och hans advokat inför och under rättegången. Det är också djupt obehagligt, på ett annat sätt. Man vill liksom bara att Breivik ska försvinna ur ens åsyn.

En stark -film. Men jag blev ännu mer omskakad av Erik Poppes norska film från i våras, där Breivik bara skymtade i bakgrunden, där alltihop berättades i realtid ur några av ungdomarnas synvinkel.

avJan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM