”Innan frosten” – något för tv-soffan

FILM

<2plus/> Svensk thriller i regi av Kjell-Åke Andersson, med Krister Henriksson, Johanna Sällström, Ola Rapace, Angela Kovacs m fl.

Foto: spänningen förtas Filmen ”Innan frosten” handlar nästan mer om dottern Lindas (Johanna Sällström) relation till pappa Wallander (Krister Henriksson) än om själva deckarintrigen.

Henning Mankells Kurt Wallander-romaner är moderna klassiker i svensk deckarlitteratur. Både för spänningens och för den samhällskritiska tonens skull.

När de förvandlats till rörliga bilder, har tv-serierna alltid blivit aningen bättre. I det kortare formatet får inte Mankells undertext plats, det blir mest bara intrig och rätt ytliga personskildringar kvar, även om Rolf Lassgård varit hundraprocentigt trovärdig som Wallander, polisveteranen i Ystad som har jobbat och småkrökat bort både ett äktenskap och relationen till sin dotter.

Just det pappa/dotter-förhållandet lär det handla mycket om i de inte mindre än tretton kommande filmerna med en ny Wallander, Krister Henriksson.

Nya historier, bara den här bygger på en Mankell-roman, där deckarintrigen kretsar kring en fanatisk religiös sekt. Även om det stundtals blir lite spännande, så färdas just den biten av filmen på en lite väl enkelt snitslad bana.

Lite känns det som att filmen mest handlar om att etablera dottern Linda Wallander (Johanna Sällström), just examinerad från Polishögskolan, inför kommande historier. Här har hon fått jobb hos pappan i Ystad, något som båda är måttligt roade av. För hur ska de kunna arbeta ihop, när de inte ens har kunnat fungerat som far/dotter?

Sällström övertygar dock i rollen som en kvinna som söker sin plats i tillvaron. Hos sin svikande pappa, hos forna kamrater (Ellen Mattsson är bra som väninnan med jobbigt förflutet) och på sitt nya jobb. Henriksson tar inte ut svängarna lika mycket som Lassgård; är mer tystlåten, mindre dominant. Ola Rapaces roll är liten, han hinner inte mycket mer än presentera sin Stefan Lindman som en charmigt slarvig bohem med klipsk polishjärna.

Egentligen är det kanske inget större fel på filmen – mer än att den känns som en typisk tv-deckare, inte en biofilm.

Jan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM