Fridell: Jag ses som en bråkstake

Av: Jan-Olov Andersson

Publicerad:

Egensinnige regissören Daniel Fridell om nya ”El Medico” – och varför han inte får lov att regissera Beck och Wallander

1 av 8
Fridell om stjärnorna han jobbade med innan de blev kända: Mikael Persbrandt, som var elak pojkvän/knarklangare i ”Under ytan”, men då ännu inte hade blivit Gunvald Larsson med hela svenska folket: – Han spelade in Beck-film på dagarna och ”Under ytan” på nätterna. Våra producenter slogs om att få använda honom. Det var en fröjd att jobba med honom och Johanna Sällström. Ingen upplevelse är bättre än när man har en idé och skådespelarna kommer tillbaka med något som är mycket bättre. En superbegåvning. Han har hanterat framgången bra. Det kan inte vara lätt att vara Persbrandt. Vi ‧umgås någon gång varje år, pratar om livet.

Han skildrade förortsgangsters innan uttrycket snabba cash fanns. Jobbade med Noomi Rapace och ­Mikael Persbrandt innan de var kända. Ska snart göra film om porrkungen Berth Milton, Jr:s liv.

Nöjesbladet har pratat film med Daniel Fridell, 45, något av svensk films Gossen Ruda. Nu har fem års kaotiskt filmande på Kuba resulterat i nya filmen ”El Medico – The Cubaton ­story”.

I bildextrat: Fridell om de svenska stjärnorna han jobbade med innan de blev kända!

När han och Peter Cartriers för snart tjugo år sedan debuterade med ”(Sökarna)” var det något helt nytt i film-Sverige.

En våldsam, sexig, vulgär, vildsint och stundtals lite amatörmässig skildring av förortsungdomar. Och en tidig independentfilm.

– Vi bara bestämde oss en dag att vi skulle göra en film. På den tiden var det egentligen omöjligt om man inte visste vad Svenska Filminstitutet var. Allt i svensk film var så grått, därför gjorde vi det färgglatt, galet och spretigt. Vi ville se en svensk ”A clockwork orange”. Mitt i inspelningen ville vi också se en svensk ”Gudfadern”. Fan, det var vår skolfilm, säger Daniel.

Stjärnan i fängelse

Det blev inte bara censurbråk. Strax före premiären häktades filmens stjärna ­Liam Norberg, misstänkt för rån och mordförsök i samband med ett rån där en väktare sköts i axeln. Han dömdes senare till fem och ett halvt års fängelse.

– Folk trodde vi var tjuvar på den tiden. Vi drabbades lite av att folk vi jobbat med åkte in till höger och vänster. Man blir ”ren” i media om man ber om ursäkt, men vi stod upp för våra vänner, Liam var en av dem, vi blev liksom hatade för att vi inte tog avstånd. Så vi fick inte en spänn för att ­göra ”30:e november”, vi gjorde den för att visa att vi ändå ­ville och kunde göra film.

– Framför allt ”(Sökarna)” blev ju en anarkistisk galenskap av några som inte kunde göra film och sket i hur man gjorde film och det tror jag gjorde att den fick kultstatus. Jag får fortfarande 40–50 meddelanden per månad på Facebook om filmen. Folk skriver ned repliker de gillar, men sådant som Stoppa den i dajmkrysset blir ju struket, censurerat.

”Espinosa en talang”

Vad tycker du om dagens populära motsvarigheter, ”Snabba cash”-filmerna?

– De är jävligt bra, bägge filmerna. Bättre än böckerna. Bra skådespelare och regissörer. Daniel Espinosa är en jävla talang.

Du är själv numera etablerad filmregissör. Varför har du till exempel inte gjort några Beck- eller Wallander-filmer?

– De har varit rädda för det. Jag har hört snacket från folk som jobbar på de bolagen, att jag ses som en bråkstake som inte skulle hålla mig inom ramarna. Synd, det hade varit kul, jag skulle ­inte ha sagt nej.

Kuba fascinerar

En av dem som jobbade med musiken till ”(Sökarna)” var Michel Miglis, musik- och videoproducent. Nästan tjugo år senare blev han en av huvudpersonerna i dokumentärfilmen ”El Medico – The Cubaton story”, med premiär i dag.

– Jag var på på Kuba för att få inspiration och skriva manus. Har alltid varit fascinerad av landet. Att det är som att åka i en tidsmaskin att vara där. Jag visste att Michel bodde där och fick kontakt. Han frågade om jag ville hjälpa honom under en musik­videoinspelning. Kubanerna på plats sa till mig: Du måste få den där galna svensken att förstå att man ­inte kan filma ­kubanska tjejer i stringbikini på Revolutionstorget, då får ni problem.

Där växte en idé fram hos Daniel Fridell. Att göra en film om kulturkrocken när en svensk ska hjälpa en kubansk artist att slå sig fram. Där fanns å ena sidan den kommersiellt tänkande Michel Miglis. Å andra sidan en framgångsrik läkare, kallad El Medico, som var på väg att bli populär artist vid sidan av, mot sin mammas vilja. Hon tyckte det var att svika revolutionen.

Det dröjde fem år att få ­filmen färdig.

– Från och till har jag väl varit 2,5 år på Kuba. Det tog tre år bara att övertala El Medicos mamma att ens prata med mig. Hon var misstänksam mot att jag bara ville ge en negativ bild av landet, revolutionen och ­Fidel Castro.

Är mycket filmat i smyg?

– Det där är lite känsligt… vi filmade i omgångar, kan man säga.

Svensk ”Boogie nights”

Nu väntar ett helt nytt uppdrag för Daniel Fridell. ”A private story” är filmen om porrkungen Berth Milton Jr:s händelserika liv. ­Inspelning i vår i Sverige, ­Barcelona, Kanada, Las ­Vegas och Dominikanska ­republiken. Budget på uppåt 150 miljoner kronor.

– Till finansiärerna har den ju sålts in som ”Boogie nights” möter ”Gudfadern”. Berth tvingades in i porrbranschen av sin pappa när han var elva år. Nu håller vi på med att ­hitta rätt skådespelare till alla roller.

Publicerad: