Johnny Cash inleder bästa skräckfilmen

avTeresa Tingbrand

Foto: COLUMBIA TRISTAR
DAWN OF THE DEAD.
Teresa Tingbrand, webbtv-reporter och filmvetare.

"There's a man goin' 'round takin' names.

An' he decides who to free and who to blame.

Everybody won't be treated all the same.

There'll be a golden ladder reaching down.

When the man comes around."

Så får Johnny Cash inleda den bästa skräckfilmen på den här sidan av 2000-talet. Zack Snyders remake av George Romero's "Dawn of the dead".

Och snyggare prolog får man väl leta efter.

"The hairs on your arm will stand up.

At the terror in each sip and in each sup."

Jo, tack håret reser sig allt. Till Zack Snyders snabba ögonblicksbilder av förvridna människor nyss förvandlade till zombies. En isande skräck mästerligt etablerad redan i förtexten. För här anser jag att vi har nyckeln bakom all bra skräckfilm. Det ska någonstans vara vackert också. Mitt i all mörker och svärta. Det ska skrämmas med stil. Och det lyckades Zack Snyder med här. Det lyckades Roman Polanski med i The Rosemarys Baby (1968), det lyckades Stanley Kubrick med i The Shining (1980).

Alla tre på sitt sätt. Skräcken sipprade igenom utan sliskig övertydlighet, det kröp sig på oss med finess.

Tyvärr anses dock skräckfilm alltför sällan som något värt att lägga ner möda på. Räcker med att man får publiken att göra ett billigt litet hopp i biofåtöljen. Att skräckfilm är ett hantverk precis som med övriga genrerna glöms bort. Det är därför vi också ständigt tvingas återvända till de där gamla omhuldade klassikerna – ”The Shining” och ”The Rosemarys baby”. Men hur svårt kan det egentligen vara att få se lite skräckfilm med skäl och hjärta igen? Snackar vi kärnfysik här?

Tydligen.

Men så kommer ibland en sådan där Zack Snyder och levererar – och lugnar. Eller som häromveckan då man överaskas av ett danskt – och för övrigt alldeles fantastiskt – drama som "Fräls oss ifrån ondo" , som lyckas skrämma mer än all ren skräck producerad under det senaste året. Så visst finns det hopp, även för en bitter skräckfilmsbesatt som jag. Skönt med åtminstone EN biovecka detta år då man inte behöver gå hem och trösta sig med Alien-boxen igen för att stilla sitt skräcksug.

ARTIKELN HANDLAR OM