Svajig tonträff i italienskt drama

Foto: Foto: Folkets bio
Arbetare utnyttjas som slavar.

avEmma Gray Munthe

FILM

Lycklig som Lazzaro

Regi Alice Rohrwacher, med Adriano Tardiolo, Agnese Graziani, Alba Rohrwacher, Luca Chikovani.

DRAMA
I den avlägsna byn Inviolata lever ett 50-tal invånare i några få ruckel. De sliter hårt på tobaksodlingarna, deras kläder är trasiga, ansiktena smutsiga, magarna hungriga. Den godmodige, förmodat saktfärdige, Lazzaro blir runthunsad av de flesta.

Man tror att det rör sig om tidigt 1900-tal, till dess att en kostymklädd man kommer puttrande på en modernare moped och en pojke dyker upp i tajta jeans, t-shirt med tryck och en mobiltelefon i handen. Arbetarna har levt i ett bedrägeri: de har hållits som ständigt skuldsatta trälar av en markisinna som isolerat dem i byn dit inga moderna avtal, löner eller skolsystem nått.

Något liknande har hänt i verklighetens Italien, men "Lycklig som Lazzaro" är långt ifrån någon bokstavstrogen tolkning av händelsen. Filmen består till hälften av neorealism med inslag av magi, och en andra halva där det magiska tar över. I filmens bästa stunder får myter och bilder tala för sig själva, fömedla en känsla av mystik och något större. I de sämsta känns det konstlat, och det lyckas vara både luddigt och övertydligt om de privilegierade och dem som får äta smulorna som faller från deras bord.

Det står helt klart att regissören Alice Rohrwacher har en egen och unik röst, men här kan den inte riktigt hålla ton.

Emma Gray Munthe

ARTIKELN HANDLAR OM