"Vilken jävla cirkus" har oerhörda problem

Foto: Roger Lundsten
Molly Nutley och Gustav Lindh spelar i Helena Bergströms nya film ”Vilken jävla cirkus”.
FILM

Helena Bergströms "En underbar jävla jul" blev en välförtjänt publiksuccé för två år sedan tack vare ett bra manus, vass dialog, folkkära talanger i rollerna, och en rejäl skopa tacksam familjedysfunktion sockrad med lite hederlig gammal juletidssentimentalitet.

Hennes nya film däremot, delar bara kraftuttrycket i titeln med den förra, och är faktiskt är en jävla röra.

Det hela börjar med en både för jäktad och för melodramatisk etablering av vår plågade hjälte Hugo (en habil Gustav Lindh). En smart ekonomistudent på Handelshögskolan som träffar sitt livs kärlek (Evin Ahmad) bara för att förlora henne lika snabbt igen under tragiska omständigheter.

Ett år senare är han fortfarande en spillra av sitt forna jag – men då man själv precis har slagit sig ner i biofåtöljen har man lite svårt att känna sig vare sig övertygad eller hjärtsliten av den snabbspolade kärlekshistorien.

Men hur som helst, förblindad av sorg håller Hugo på att krocka med en gris – och tio timmar senare vaknar han upp i en cirkusvagn där den tankspridde och stukade cirkusdirektören Casall (filmens odiskutabla klippa Tomas von Brömssen) bjuder på grogg och blir eld och lågor när han inser att Hugo kan få ordning på hans kaotiska bokföring.

Sedan dyker den ena excentriska figuren efter den andra upp, gärna med lustig dialekt eller förväntad östeuropeisk brytning. Aliette Opheim och Johan Widerberg är lite roliga som en kåt trapetskonstnär från Östergötland respektive en svartsjuk och våldsam liten clown, men ingen som helst omsorg har lagts på lager i deras personligheter eller rimlighet vad gäller deras förvirrade och ombytliga beteenden.

Problem med att hitta balansen

Molly Nutley spelar Anna – en hemlighetsfull och tyst tjej som då och då kikar fram under sin huva med håret i ansiktet, men bara pratar med sina hästar – och från första stund vi ser henne vet vi två saker; hon bär på ett trauma vi snart ska få ta del av, och hon och Hugo ska bli kära i varandra.

"Vilken jävla cirkus" har oerhörda problem med att hitta balansen mellan svärta och humor, tunga ämnen hanteras banalt och bitvis känns det som att man har hamnat i en tonårings dramatiska dikt, eller kanske dagdröm, om storslagen kärlek och olycka. Dessutom är missbruket av helt onödiga flashbacks så allvarligt att jag rekommenderar ett tolvstegsprogram.

Det här är en film som liksom bara staplar scener på varandra och faktiskt svajar på kalkonens rand. Men den räddas från totalt haveri av mysiga, förlåtande miljöer, en handfull repliker som träffar rätt och skådespel som trots allt håller måttet.

ARTIKELN HANDLAR OM