Bahar Pars: ”Det pratades mycket skit om mig”

Berättar om filmsuccén, Oscarsnomineringen och om kärleken

1 av 3 | Foto: Jimmy Wixtröm
Bahar Pars.
FILM

Det finns ett USA före och efter Donald Trump.
Det finns en Bahar Pars före och efter Trump också.
Först ett sensationellt genombrott med ”En man som heter Ove”. Oscarsnominering. Folk som spontant kramar om henne på gatorna.
Sedan bannlysningen från USA av alla födda i Iran. Kaos, hat, hot, time out.
Nu berättar hon om alla känslostormar inför nattens Oscarsgala - där hon är på plats i Hollywood.

– När Bahar Pars, 37, och jag träffades strax före premiären av ”En man som heter Ove” på juldagen 2015, sa hon kaxigt:
– Filmen blir en svensk klassiker. Och mitt kommersiella break, inget snack om saken.
Hon fick rätt. Så vi träffas för att se hur det har förändrat hennes liv. Det är några dagar efter att Donald Trump har flyttat in i Vita huset. Vi hinner knappt sätta oss vid lunchbordet, förrän en kvinna kommer fram och bara måste berömma Bahar för hennes insats i filmen. Skådespelerskan har ingen aning om att det är Ann-Marie Skarp, chef för Piratförlaget, som givit ut Fredrik Backmans succébok, förlagan till filmen.
Och sådant här händer henne så gott som varje dag.
Från att ha varit en av många invandrare i Sverige, är hon nu för miljoner svenskar Parvaneh, den iranska grannen som får Rolf Lassgårds surgubbe Ove att tina upp, att inte bara gräva ned sig i sorgen efter sin förlorade hustru.
– Folk kanske inte kan mitt namn, de säger Ove eller Parvanah, det namnet får jag nog bära med mig resten av mitt liv. Många säger: Gud, du är mycket mindre än i filmen. Men det är bara positiva kommentarer, folk kommer fram och tackar, ibland får jag en kram på gatan.
När vi träffas, har det också bara gått några dagar sedan ”En man som heter Ove” blev Oscarsnominerad.
Hur firade ni?
– Vi träffades i Ove-gänget och skålade och sedan gick jag till Dramaten och spelade och då var jag nog lite berusad, jag hade druckit lite champagne.
Vad säger facket på Dramaten om det?
– Vet du vad, så länge man sköter sig, det är nog många gubbar som varit fulla på scenen, det har man väl hört talas om.
För Bahar Pars är framgången med filmen, inte bara viktig för hennes karriär. Hon tycker också det är viktigt vad filmen står för.
– Det är stort att en rollfigur som Parvaneh bor med sin svenneman i ett villaområde och inte gestaltas som en exotisk färgklick. Går man in i djupet på filmen, är det en integrationsfilm där folk till sist ser varandra, utan fördomar.
Det känns apropå det, förstås naturligt att prata lite om hennes egen bakgrund.
Hon växte upp i södra Iran, i Shiraz, under kriget mellan Iran och Irak. När det blev outhärdligt, flyttade familjen. Pappan flydde till Sverige först, mamman, Bahar och hennes knappt fem år yngre tvillingsystrar kom hit under mer ordnade former.
Vad minns du av kriget?
– När jag själv fick barn började jag drömma krigsdrömmar. Om att jag blir jagad av helikoptrar som släpper bomber, om skyddsrum man skulle springa till, om rädslan att mamma och jag skulle dö på olika ställen. När larmet kom, ville jag bara vara med min familj. Jag är fortfarande väldigt mammig, pratar med henne fem gånger om dagen.

Flyttade till flyktingförläggning som tioåring

Bahar var tio år när de flyttade in i en flyktingförläggning i Trelleborg.
– Det var fint och välstädat, men en hel del bråk mellan olika invandrargrupper, Balkankriget hade just börjat.
– Men jag var djupt imponerad av hur systemet fungerade. Jag lärde mig snabbt svenska, en lärare tragglade tålmodigt å ä ö med mig. En dag i veckan fick vi vara med svenska kompisar och lära oss den svenska kulturen och traditioner.
– Men det funkade inte mellan mamma och pappa, de skilde sig, det var hårt och rasistiskt i Trelleborg, från en dag till en annan packade vi och flyttade till Stockholm.
Rasistiskt hur då?
– Svenskar är tysta, vi var högljudda, vi fick höra Stick hem! och Jävla svartskalle!. Som alla iranier ville mamma att hennes barn skulle lyckas, det kändes svårt i en så liten stad.
Efter flytten bodde de först i Nynäshamn, sedan i Bagarmossen i södra Stockholm, innan mamman fick hjälp med att öppna en frisörsalong (som hon fortfarande driver) och med hjälp av inkomsterna från den köpa ett radhus i en annan söderförort, Farsta.
– Det var samma flyktingkris när vi kom som i dag. Nu är det kaos, då fungerade systemet, det öppnade upp för oss och skjutsade in oss i samhället. Tänk alla företag som har öppnats. Det som den invandrargenerationen har betalat tillbaka till Sverige, det är det som Sverigedemokraterna är så puckade och inte förstår.

”Det enda som jag blivit starstruck av”

Några dagar efter vår lunch, inför Donald Trump sitt inreseförbud till USA för folk från sju länder, bland annat Iran.
Bahar skickar ett sms:
Jan-Olov. Vår intervju måste typ göras om.
En av konkurrentera till ”En man som heter Ove” är iranska ”The salesman”, av Asghar Farhadi. Efter inreseförbudet låter han snabbt meddela att han bojkottar Oscarsgalan i protest, även om han skulle få inresetillstånd. Bojkotten från Farhadi, som vann en Oscar för fem år sedan för ”Nader och Simin - en separation”, kvarstår än i dag.
– Den enda jag hade blivit lite starstruck av, om jag hade fått träffa honom, säger Bahar när vi träffas igen, i Dramatens lunchrum, dagen innan hon åker till Los angeles.
I stället för Oscarsglädje, blev det kaos, hot, hat och time out.
När Farhadi inte ville komma, upptäckte världspressen att där fanns ännu en iranska i en Oscarsnominerad film.
– Jag blev nedringd av journalister från hela världen. Jag blev totalknäckt av hela grejen. Min identitet som svensk sattes på prov.
Och det blev inte mycket bättre när förbudet hävdes och det blev grönt ljus för Bahar Pars att åka till USA.
– Jag fick hot- och hatbrev, mestadels från utlandet, om hur jag kunde åka till Oscarsgalan när Farhadi inte åker. Hur kan du svika oss?
– Jag började fundera på var jag står. Men vad skulle jag vinna på att sitta hemma i en ensam bojkott?
– Jag gick in i väggen och tog time out.

”Han var en verbal och charmig snubbe”

Bahar Pars, maken Linus Tunström och 5-åriga dottern åkte utomlands ett tag.
Tio år äldre Linus, regissör och fram till nyligen chef för Uppsala Stadsteater, och Bahar har varit ett par i åtta år.
– Vi träffades på en fest. Jag hade precis gått ut scenskolan och hade ingen aning om vem han var. Jaså, du limmar på teaterchefen, sa någon. Är han teaterchef? Han är så ung, svarade jag.
– För mig var han en verbal och charmig snubbe. Jag googlade honom när jag kom hem. Hade inte så stor koll på den kulturvärlden, så jag kände inte till hans kända föräldrar heller.
Linus föräldrar var och är Göran Tunström (1937-2000), känd författare, och Lena Cronqvist, berömd konstnär.
Det har sina för- och nackdelar att vara ihop med en person i samma bransch.
– Det pratades skit om mig, jag var en nobody som hade knullat mig upp. Folk har sagt det i mitt face på fyllan. Det är alltid kvinnan som blir mest utsatt i sådana här situationer.
– Nu har rollerna vänt, jag är mer känd just nu och snacket om att förhållandet aldrig kommer att hålla, lugnade ned sig när vi fick barn.
Under Oscarsdagarna hyr Bahar, Linus och skådespelerskan Ida Engvoll (också med i filmen) en lägenhet ihop. Dottern är hemma hos mormor. Hur många som får gå på galan återstår att se, i skrivande stund har bara Bahar biljett.
– Mitt statement nu blir att stå där på röda mattan - som svensk, som iranier, som immigrant. Helst vill jag hålla Rolf Lassgårds hand och visa att våra olikheter är det vackraste i livet.

ARTIKELN HANDLAR OM