Ett zebraskinn är inte något man bara lägger i resväskan

Sylvia Balac om Ulrich Seidls nya dokumentär ”Safari”

Foto: TRIART
Ränderna går aldrig ur. De österrikiska syskonen i Seidls ”Safari” poserar med den zebra de skjutit.
FILM

Först är det svindyrt och sedan får man bära hundhuvudet.

Troféjakt är en otacksam hobby.

Hobbies kommer i alla prisklasser. Virkning är någorlunda billigt, kräver garn och en nål. Hockey är dyrare; skridskor, hjälm och skydd kostar. Men de kan inte jämföras med troféjakt i Afrika, särskilt inte om man är ute efter de mer åtråvärda skalperna. Ett budgetlejon kan kosta 75 000 spänn att skjuta, men de riktigt grandiosa exemplaren får du pröjsa närmare en halv miljon för, vilket tand­läkaren som blev världsökänd när han sköt lejonet Cecil i Zimbabwe gjorde.

Den som är sugen på att ta livet av en vit noshörning, som bara är litegrann utrotningshotad, får punga ut med en dryg miljon.

Saftiga priser, men utgifterna tar inte slut där.


Djuret ska ju flås och prepareras också. Och ta sig igenom tullen. Ett zebraskinn är inte något man bara viker ihop och lägger i resväskan, det finns massa regler att följa. Sen är det också viktigt att välja rätt flygbolag. Nederländska KLM förbjöd exempelvis import av troféer 1998, och på senare år har fler bolag följt deras exempel. Och sen ska djuret stoppas upp också, hos en skicklig taxidermist.

Dyrt och krångligt alltså. Och dessutom, när man rättat till sin khakibyxa, placerat geväret käckt över axeln, putsat upp
kadavret och poserar med det för en fin bild att posta i sociala medier så får man SKIT för det.

Medan andra hobbies, som maratonlöpning och kakbakning, renderar idel tummar upp får troféjägarna räkna med att folk slår ner som hökar på deras bilder. Djurrättsaktivister och annat löst folk verkar inte alls imponerade över att de med hjälp av guider lyckats döda ett djur i ett inhägnat område.


Vilket förvånar många trofé­jägare, som lever i förvissning om att de gör något gott. Som den österrikiska familjen i Ulrich Seidls bio­aktuella ”Safari”, som säger fälla i stället för döda för att ”det låter bättre”, och som ser det som att de hjälper djuren och samhällena runtomkring dem. Ja, de ser det faktiskt som att de gör djuren en tjänst.

Huruvida troféjägarnas pengar faktiskt kommer djurlivet till godo i det långa loppet eller mest hamnar i arrangörernas fickor är omtvistat.

Men om jag strosade fram på savannen och plötsligt blev skjuten och sedan uppstoppad så skulle jag snarare se det som en björntjänst.


Läs Jan-Olov Anderssons recension av ”Safari” här.

ARTIKELN HANDLAR OM