Välsmord nostalgifest om stor tv-klassiker

Nicole Kidmans nya film är stilig men lite rörig

Nicole Kidman och Javier Bardem i ”Being the Ricardos”.
Nicole Kidman och Javier Bardem i ”Being the Ricardos”.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Being the Ricardos

Regi Aaron Sorkin, med Nicole Kidman, Javier Bardem, J K Simmons, Nina Arianda.


FILMRECENSION. Tänk om vi skulle göra en film om hur ”Albert och Herbert” blev en legendarisk tv-serie i Sverige.

Undrar hur mycket en amerikansk publik skulle engagera sig i den.

DRAMA. Jämförelsen är kanske orättvis, men inte så mycket. ”I love Lucy” är en legendarisk serie som gick i många år på 50-talet i amerikansk tv. Den gjorde Lucille Ball till en stor stjärna och skapade en mall för komediserier som följdes i decennier efteråt. Till viss del ännu i dag.

Men här i Sverige blev det aldrig en klassiker. Ett tämligen nyfött SVT visade förvisso några avsnitt av serien på den tiden, och på 90-talet skapade TV3 en egen version kallad ”Älskade Lotten” med Charlott Strandberg och Kjell Bergqvist i huvudrollerna... men ”I love Lucy” är inget fenomen som den svenska tv-publiken omedelbart relaterar till.

Det gör att ”Being the Ricardos”, trots alla inblandade talanger och glamouren i filmskapandet, kämpar sig fram i motvind.

Sveps med till eran

Den börjar med att några grånade före detta medarbetare pratar nostalgiskt om hur svårt det är att förstå nu hur gigantiskt ”I love Lucy” var på 50-talet. Sedan sveps vi med till den eran och möter det äkta paret bakom succén, skådespelaren Lucille Ball (Nicole Kidman) och hennes make, den kubanske före detta orkesterledaren Desi Arnaz (Javier Bardem).

Nicole Kidman och Javier Bardem i ”Being the Ricardos”.
Nicole Kidman och Javier Bardem i ”Being the Ricardos”.

Vi kastas mellan olika tidsperioder. Dels följer vi hur Lucy och Desi träffades på en filminspelning något decennium tidigare och hur serien kom till, dels skildrar filmen kaoset bakom kulisserna under en vecka då ryktet går att Lucy är kommunist, något som i så fall skulle förgöra allt hon har byggt upp.

Vi får en tydlig bild av hur ovärderlig Ball var för serien. Trots alla män överallt var det hennes omdöme som styrde, hennes öga som avgjorde vad som fick ett skämt att fungera för tv-publiken.

Filmen visar att Ball och Arnaz var människor av kött och blod, som grälade och knullade som alla andra, men inget av det fick ens antydas i tv-rutan.

För nördigt, för tungsint

Regissören och manusförfattaren Aaron Sorkin hoppas uppenbarligen att hans anrättning säger en hel del om 50-talet och hur vi ser på kändisar.

Det blir kanske lite rörigt, med en udda hjälteroll mot slutet för den beryktade FBI-chefen J Edgar Hoover. Och Sorkins intresse för mekaniken bakom komedin, vad som får ett skämt att fungera, är sällan hälsosamt för hans projekt. Återskapandet av humorn i ”I love Lucy” blir för nördigt, för tungsint.

Något går förlorat i den processen, vilket man märker när man tittar på gamla Youtubeklipp av ”I love Lucy”. Där finns en lätthet och charm som går Sorkin förbi. Han hade samma problem med sketchhumorn i sin tv-serie ”Studio 60 on the Sunset Strip” (2006–2007).

Men med det sagt: resultatet är ändå en stilig, välsmord nostalgifest för en lite äldre publik, med en utmärkt rollista där Nina Arianda är mest minnesvärd som skådespelaren Vivian Vance, som bakom kulisserna har en ansträngd relation med Ball.

Filmen har premiär på Amazon Prime på tisdag, den 21 december.


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

Publisert:

LÄS VIDARE