Viktig och välgjord – men för fin i kanten

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

Mandela: Vägen till frihet

Regi Justin Chadwick, med Idris Elba, Naomie Harris, Terry Pheto.

drama Inget snack om att Nelson Mandela (1918–2013) var en av 1900-talets allra viktigaste politiska frihetskämpar, i sin envetna kamp mot apartheid i Sydafrika. Först i ANC, sedan som symbol när han satt fängslad i 27 år, senare som ledare, efter apartheidregimens fall.

Och filmen må vara baserad på hans självbiografi och gjord med hans välsignelse, men … varför måste den vara så förbaskat fin i kanten?

Det är så att man sitter och längtar efter en Martin Scorsese eller en Oliver Stone, när de har gjort filmbiografier som om de vore påtända av något – filmer som ”The aviator”, ”The wolf of Wall Street”, ”Född den fjärde juli”, ”The Doors” eller ”Nixon”. Filmer som brinner av hjärta, smärta, galenskap och energi.

Även Clint Eastwoods ”Invictus – De oövervinneliga” (2009) är mer lyckad. Han berättar mer genom att berätta mindre, när han zoomar in på en viss period i Nelson Mandelas (spelad av Morgan Freeman) liv.

Regissören Justin Chadwick har bestämt sig för att få med allt. Eller så mycket som möjligt. Barndomen. Tiden som advokat i 1940-talets Johannesburg. De första åren med ANC. Första hustrun (Terry Pheto) som lämnar honom. ­Andra hustrun Winnie (Naomie Harris). De 27 åren i fängelse. Friheten. Hur han blir president.

Men det blir ett rätt platt porträtt, trots att Idris Elba är bra i huvudrollen. Det bränner bara till och griper tag i några enskilda scener, som när Mandela får träffa barnen för första gången på åratal. Eller när omstridda hustrun Winnie är med.

Justin Chadwick har regisserat filmen ungefär som man förr i tiden kunde dutta sig genom en LP-skiva man inte visste om man ville ha eller inte. Man släppte ned pickupen i början av varje låt, lyssnade någon minut, sedan hoppade man vidare.

Hantverket i sig är väl oklanderligt. Snygga bilder, bra musik, duktiga skådespelare, även om ingen ­utom Naomie Harris gör något större intryck vid ­sidan av Idris Elba.

På sitt sätt är det förstås en viktig film. Alla bör känna till Nelson Mandelas historia. Vem han var, vad han stod för, vad han åstadkom.

Tyvärr känns dock filmen lite väl mycket som just ­viktig. Som något man hellre bör än vill se. Som en ­historielektion i plugget.

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN