Filmrecensioner

Mäktig konsertfilm om bortglömd soulfestival

Av: 

Håkan Steen

Mavis Staples sjunger ”Take my hand, precious Lord” ihop med sin idol Mahalia Jackson på Harlem Cultural Festival sommaren 1969.
Mavis Staples sjunger ”Take my hand, precious Lord” ihop med sin idol Mahalia Jackson på Harlem Cultural Festival sommaren 1969.

FILM

Betyg: 4 av 5 plus
Summer of soul ...or, when the revolution could not be televised

Regi Ahmir ”Questlove” Thompson, med bland andra Stevie Wonder, Mahalia Jackson, Nina Simone, The Staple Singers, Gladys Knight & The Pips, Sly & The Family Stone


FILMRECENSION. ”Summer of soul” är inte bara en fantastisk konsertfilm, med en lång rad av det sena 60-talets största stjärnor inom soul, funk och jazz på sin kreativa topp. Dokumentären berättar också en väsentlig historia om afroamerikansk kultur.

KONSERTDOKUMENTÄR. Woodstockfestivalen 1969 är sönderhyllad av boomergenerationen som en av tidernas viktigaste popkulturella händelser. 

Men samma sommar som företrädesvis vita hippies vallfärdade till en gård i upstate New York för att lyssna på företrädesvis vit rock i tre dygn hölls under nio söndagar en serie gratiskonserter i Harlem som lockade upp emot 40 000 personer per kväll till Mount Morris Park (nu Marcus Garvey Park).

Massor av spänning låg i luften efter morden på Martin Luther King och Malcolm X, med ett hårt kritiserat krig i Vietnam som skickade tusentals unga afroamerikaner i döden och en månlandning som många såg som slöseri med pengar som kunde ha gått till välfärden.

Så i ett försök att vända negativ energi till något positivt lyckades arrangören Tony Lawrence boka en rad av tidens största och hetaste artister inom soul, r’n’b, funk, jazz, gospel och latin.

Allt filmades men i skuggan av Woodstock var ingen intresserad av att ge ut eller ens visa materialet så under de fem decennier som gått har minnena av Harlem Cultural Festival bleknat bort.

”Summer of soul” fångar Sly & The Family Stone på sin kreativa topp.

The Roots-trummisen Ahmir ”Questlove” Thompsons regidebut är således en kulturgärning av stora mått. För det är ett smått knäckande konsertmaterial som avtäcks här, med flera artister precis på toppen av sin kreativa förmåga.

En ännu inte sönderkolad Sly Stone leder sitt för tiden sensationellt kön- och rasblandade band genom en både visuellt färgsprakande och djupt svängig ”Higher”.

19-årige veteranen Stevie Wonder bränner av monumentala solon på både elpiano och trummor.

David Ruffin, som just lämnat Temptations, gör en enorm ”My girl” i rosa fluga och knivskarp kostym.

Nina Simone, i fantastisk håruppsättning, sitter vid sin flygel, manar till kamp och sjunger ”To be young, gifted and black” med en närvaro och tyngd som försvinnande få artister har haft sedan dess.

Med mera, med mera. Här finns även enastående framträdanden med alla från The Fifth Dimension, BB King och Gladys Knight & The Pips till Max Roach, Hugh Masekela och Ray Baretto.

Nina Simone gör ett milt uttryckt mäktigt framträdande i ”Summer of soul”.

När Mavis Staples får sjunga ”Take my hand, precious Lord” ihop med sin idol Mahalia Jackson är det rent av så mycket rörande gospelglöd i den varma Manhattan-kvällen att man knappt vet var man ska ta vägen.

Och alla – på scenen såväl som i publiken – ser helt fantastiska ut. Det här var tiden när stoltheten över den egna kulturen inte bara började höras i poptexter utan även manifesteras i modet, med plagg från Afrika och stora mikrofonfrisyrer.

Hela kontexten för konserterna ramas in lika rörande som pedagogiskt i form av intervjuer med några av dem som var med, och många som på olika sätt tagit intryck.

Det enda nedslående med filmen är att mycket av det den tar upp fortfarande känns så deprimerande aktuellt, 52 år senare.


”Summer of soul” har premiär på Disney+ i dag.

Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vitare tänder i höst? Köp tandblekning här – resultat på 30 minuter.

Dentway

Publisert:

LÄS VIDARE

Nya Bondfilmen är brutal och gripande

ÄMNEN I ARTIKELN

Filmrecensioner

Stevie Wonder

Nina Simone

New York

R’n’b

Soul

The Roots