Jag inbillar mig att jag ska bli sjuk

FILM

In på livet med Petert Haber

De flesta känner Peter haber som hårdkokte snuten Beck eller agent Hamilton. Men för Aftonbladet berättar han om sin hypokondri. Det kan bero på att föräldrarna dog tidigt , säger han.

Du kanske förknippar honom med Beck, Hamilton, Sunes virriga pappa eller en steril och lite tragisk figur i ”Tomten är far till alla barnen”.

I verkligheten är han Peter Haber.

För Aftonbladet berättar han om sin hypokondri, sin utseendefixering och hur det var att växa upp som klassens pajas.

Han har spelat tuff agent och intelligent deckare på breda bioduken.

Bland annat.

Men till vardags är han och ”hustrun” Lena T Hansson ganska ljusskygga. De ger inte mycket intervjuer och vimlar sällan på premiärer, knappt på Peters egna.

Mycket beror det på att Peter inte tycker om att se sig själv på duken.

– När jag såg mig själv på förhandsvisningen av ”Tomten är far till alla barnen” trodde jag att jag skulle bryta ihop. Alla runt omkring mig var inte bara extremt begåvade men också ganska vackra. Och mitt bland dem gick det en fet gris. Så kändes det. Den bild jag hade av mina prestationer under inspelningen stämde inte alls med det jag såg. Möjligtvis om 20 år kan jag få en avspänd relation till saker jag gjort.

Är du så självkritisk?

– Ja. Jag frågar Lena allt för ofta: ”Ser jag förskräckligt fet ut? Ser jag äcklig ut?” Det är väldigt lätt att drabbas av ett självförakt för det har skapats idealbilder av hur män och kvinnor ser ut som är lika förfärliga som de kommunistiska och fascistiska bilderna av hur en idealarbetare skulle se ut. Det är farliga ideal och det är farligt när de blir en mani.

Många tror att utseendefixering är ett tonårsproblem. Men du fyller snart 50.

– Det är det det inte är. Kanske beror det på det yrke man har. Jag vet ju att utseendet värderas i betraktarens öga. Men så kunde jag inte känna när jag såg på "Tomten är far till alla barnen". Då kändes det jobbigt.

Kände du likadant som barn?

– Jag kompenserade mina tillkortakommanden med att larva mig. Jag kunde inte åka skridskor. Jag var den som två flickor fick hjälpa över isen och alla skrattade. Så jag blev klassens clown. Man tror ofta att skådespelare älskar att hålla tal på bröllop men så är det inte. Ofta är vi väldigt blyga och därför lever vi ut på scenen istället.

Hade du lycklig barndom?

– Den var okej. Mina föräldrar lever inte i dag. Mamma gick bort redan 1980 och pappa snart därefter. De gick bort alldeles för tidigt.

Du är hypokondriker.

– Jag inbillar mig alltid att jag ska bli sjuk. Därför är det bra att bli sjuk på riktigt ibland så man lär sig känna skillnaden. Min omgivning måste ju slå dövörat till när jag kommer in i sådana perioder. Vi flög från Spanien, Lena och jag, när jag fick så fruktansvärt ont i ena örat. Varpå jag naturligtvis beklagade mig för henne. Och det är självklart att hon säger: ”Ja, ja Peter.”

Det blir som pojken som ropade varg?

– Ja exakt. Den gången visade det sig att jag hade en kraftig öroninflammation men det var ju självklart att hon inte trodde på mig när jag beklagade mig. Det blir så när man alltid inbillar sig sjukdomar.

Det sägs att de som är hypokondriker kan känna symptom av de sjukdomar de inbillar sig.

– Så långt har det inte gått för mig.

Vad beror din hypokondri på?

– Om jag det visste. Det kan bero på att föräldrarna dog tidigt. Och så kan det bero på det jobb jag har. Blir man sjuk ställer det till otroliga komplikationer. Spelar man teater har många bokat och betalat för en biljett och är man sjuk så blir de besvikna. Därför sätter man en press på sig själv att inte bli sjuk.

Man kan få hjälp.

– Det tror jag säkert.

Varför har du inte skaffat det?

– Jag säger som den stora författaren Rilke sa: ”Jag är rädd att om mina demoner lämnar mig kanske mina änglar gör det också”. Jag vet inte. Kanske finns det en mening med det.

Är du på grund av din hypokondri ett hälsofreak?

– Nej, egentligen inte. Jag hade njursten för ett antal år sedan och då fick jag lära mig äta och dricka rätt. Jag försöker äta och dricka med förnuft.

Peter Haber slog igenom för den stora massan när han var actionhjälten Hamilton i tv-serien "Fiendens fiende" 1990. Då hade han redan varit skådespelare vid teatern i 17 år.

– Tv:s och films genomslagskraft jämfört med teaterns är enorm. Det är inte mätbart. Du kan spela vansinnigt stora och tunga roller på teatern och så räcker det med att du säger pip i tv så är du världsberömd.

Så blev du känd, populär och tuff agent med svenska folket över en natt.

– Det är nästan kusligt. Man får lära sig att komma ihåg vem man är. Jag säger som jag tror att Lasse Åberg en gång sa: ”Att vara kändis är som att åka karusell. Det är roligt ett varv, sedan mår man illa”. Lena och jag är ytterst sparsmakade med premiärer och så. Men givetvis är det inte bara negativt med kändisskap. Man blir väldigt glad när folk faktiskt har sett och tyckt om något man gjort.

Du lever i en modern familj där du och Lena T Hansson har varsitt barn från tidigare förhållanden och ett tillsammans. Hur fungerar det?

– När jag växte upp i Södertälje tisslade vi om en tjej vars föräldrar var skilda. I dag blir folk förvånade om man varit gifta i 10 år. Med de nya familjekonstellationerna kommer nya regler. Jag ska ta ansvar för en grabb på 16 år som jag inte har något blodsband med. I början var det svårt. Men jag fick acceptera att jag inte kan älska honom som om han vore min egen son. Jag älskar honom på ett annat sätt. Jag måste vara ansvarstagande och schyst mot honom trots att han inte är min son. Då tror jag att det kan fungera.

Hur är du som pappa?

– Jag är en jättedålig pappa på många sätt. Jag skäller på mina barn ibland. Men jag är bra på att pussa dem och älska dem. Och som pappa måste man se sina begränsningar och göra det man är bra på att göra för att bli en bra pappa.

Du träffade Lena T Hansson för 13 år sedan när ni jobbade med pjäsen ”Häxjakten”. Sa det klick direkt?

– Ja det gjorde det faktiskt. Kärlekens vägar äro outgrundliga. Vi känner varandra väl utan att det någonsin blir ospännande.

Och nu ska ni spela ihop i ”Revisorn” tillsammans med Robert Gustafsson i höst. Fungerar det att jobba tillsammans och ändå vara lyckliga privat?

– Vi har filmat tillsammans och vi har spelat teater tillsammans. Hon har regisserat mig. Många undrar hur det funkar och om vi inte fortsätter att bråka i sängen. Men det är inte så. Man måste vara professionell och när det gäller jobbet är vi båda iskalla. När hon regisserade mig i ”Hotelliggaren” kunde vi ha riktiga bråk på jobbet. Men det var på jobbet. Sen släpper man det när man kommer hem.

Om vi skulle lära känna varandra du och jag, vad skulle jag hitta då?

– En ofta melankolisk och ibland väldigt svartsynt människa med mycket humor och kärlek i sig.

Mallorca: - Det är den vackraste plats jag sett. Man ska undvika Magaluf och Palmanova men resten av ön är väldigt vacker.

Rom: - Maten, kulturen – där finns allt.

Hemma: Att komma hem igen. Det är väldigt skönt.

Feminism: - Jag är feminist. Feminism är humanism.

Skönhetsideal: - Rådande skönhetsideal kan vara livsfarliga. Skönheten hos en människa finns inuti.

Otrohet: - Jag tycker otroligt illa om otrohet eftersom otrohet är oärlighet.

Kör: - Ingenting. Jag har inte körkort utan jag cyklar, går eller åker taxi. Det finns ingen anledning att ha bil när man bor mitt i stan.

Snabbfakta/Peter Haber

Linda Hjertén