Allt och lite till i närgånget Greta Thunberg-porträtt

Av: Jan-Olov Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:
Bild ur dokumentären ”Greta”.
Bild ur dokumentären ”Greta”.

Greta

Regi Nathan Grossman, med Greta Thunberg, Svante Thunberg, Malena Ernman, Arnold Schwarzenegger och en hel drös ledande världspolitiker.


FILMRECENSION. Filmen om klimataktivisten Greta Thunberg är mer närgången än väntat.

Skildrar till exempel småprat med Frankrikes president. Men är också ett hemma hos-reportage, som visar vilket pris 17-åringen har fått betala för sin kamp för miljön.

DOKUMENTÄR. Den svenska filmen hyllades inte bara av mig vid världspremiären i Venedig i september, utan av stora delar av branschpressen.

Och det är en film där vi får allt vi förväntar oss och mer därtill.

Genom besökande tv-team, först svenska, sedan utländska, visas effektivt hur Greta Thunbergs ensamma protest för miljön utanför Riksdagshuset, snabbt växte till något mycket större. Skickligt berättande. Och Nathan Grossman är ju verkligen den som skulle göra den här filmen, för han var där från allra första början med sin filmkamera.

Foto: AMIR NABIZADEH/TT
Nathan Grossman.

Sedan får vi följa med på hennes resa genom Europa till klimatmöten, till EU och till möten med pampar som Frankrikes president Emmanuel Macron, som är den som är mest blyg när de ska småprata lite vid sidan av.

Där löper allt på i snudd på lite för förväntade spår. Men det är begripligt, även de som inte slaviskt följer nyhetsrapporteringen ska förstå hur Greta Thunberg blev ett världsfenomen.

Det är de privata ögonblicken som fastnar allra mest. Pappa Svantes engagemang för att dottern, som haft grava ätstörningar, inte får i sig ordentligt med mat. Och mamma Malena Ernmans glädjetårar. Inte för att dottern blivit en världskändis, utan när hon äntligen börjat äta någorlunda normalt.

Man fastnar också för Gretas intelligens och ganska svarta humor. Hur perfektionistisk hon är när hon skriver sina retoriskt suveräna tal. Med vilken distans hon hånskrattar åt nättrollens kommentarer om henne. Och hon tar lugnare på mordhoten än föräldrarna.

Men Greta kan inte hålla skenet uppe hela tiden. Under färden över Atlanten bryter hon ihop. Tycker att miljökampen är ett för stort ansvar. Vill bara åka hem. Ha vanliga rutiner.

Färden i den trånga segelbåten är en rysare i sig. Tänk er att det skakar som i den värsta turbulens man kan tänka sig i Gretas hatobjekt, ett flygplan – och oavbrutet, dygnet runt, i över två veckor!

Regissören Nathan Grossman verkar ha fått allas förtroende till hundra procent och han har tagit det väl till vara, även om jag gärna hade sett mer från USA-resan än det klassiska How dare you?-talet i FN.

Gretas miljökamp har varit viktig. Eller… kanske ibland lite betydelselös, också. Hon säger själv att makthavarna ändå bara ljuger och inget gör. Om och hur hon än fortsätter sin kamp, det kommer hon förmodligen att göra, unnar man henne verkligen ett lite mer normalt Greta-liv, också.

FOTNOT: Filmen har biopremiär fredag 20 november. Redan den 24 november finns den även att streama på TriArtPlay och SF Anytime.

Publicerad:

LÄS VIDARE