Stark historia om en trasig familj

FILM

Verklighetsbaserade Inga tårar innehåller personporträtt man inte glömmer i första taget

Svenskt drama av Håkan Bjerking.

Porträttfotografen Per ( Per Graffman) rotar bland gamla familjebilder. Något stämmer inte. Trots att det äventyrar hans egen nuvarande familjelycka, blir han som besatt av att finna sanningen kring sitt och familjens förflutna.

Han hittar lögner, svek, otrohet, fylla, misshandel, oönskade barn, okända släktingar och översitteri som hänger ihop med den gamla tidens mer öppet markerade klasskillnader och könsroller.

En stark historia, om det vore dikt. Den berör ännu mer, om man vet att Per Graffman egentligen spelar Håkan Bjerking, att det är regissörens egen familj som skildras.

Norske filmfotografen Philip Øgaards bilder är fantastiska. Tillbakablickarna är filmade i en annan färgskala för att markera dåtid. Fast ytterligare en annan färgskala när man går ännu längre tillbaka i tiden hade inte skadat. Det är lite rörigt med hopp fram-och-tillbaka i tiden. Mycket som ska få plats på onödigt kort tid.

Bjerking har fått ihop en suverän ensemble. Folk som Leif Andrée, Tomas Norström, Anna Björk, Marika Lindström och många fler i småroller.

Man lider med Graffmans sökande son, men filmens centrum är tveklöst hans föräldrar när han är barn (då spelad av Robert Lindberg). Mikael Persbrandts elake fyllskalle till pappa och Alexandra Rapaports sorgsna och skuldtyngda mamma, fast i ett hopplöst förhållande, är två personporträtt man inte glömmer i första taget.

Jan-Olov Andersson