Matinéäventyr av den gamla skolan

FILM

Prince of Persia: The sands of time

Foto: DOFTAR KLIRR I KASSAN Läckra miljöer och imponerande slagsmål – men också klyschig dialog och brist på substans. Foto: DISNEY

ACTIONÄVENTYR/FANTASY Skådeplatsen är en exotisk och pampig sagovariant av antikens Persien.

I centrum står den akrobatiske och äventyrlige prins Dastan ( Gyllenhaal), som omhändertogs av konungen som föräldralös pojke, och nu strider för rikets säkerhet tillsammans med sina två blåblodiga bröder, och kungens bror Nizam ( Kingsley).

Då prinsarna en dag, under kungens frånvaro, intar den heliga staden Alamut – i tron att det där tillverkas vapen som är avsedda att förstöra det persiska riket (hallå Bushassociationer!) – går dock saker och ting väldigt snett.

Någon inom familjen visar sig nämligen ha dödliga aspirationer på Persiens tron. Och prins Dastan är plötsligt inte bara oskyldigt anklagad för mord på sin far, utan också tvingad att slå sig i slang med Alamuts sturska prinsessa Tamina ( Arterton), för att förhindra att en magisk dolk – med vilken det går att vrida tillbaka tiden – hamnar i händerna på fel person. (Eftersom det skulle kunna innebära slutet för mänskligheten. I form av en gigantisk sandstorm.)

”Prince of Persia: The sands of time”, som är löst baserad på tv-spelet med samma namn, har jämförts flitigt med ”Pirates of the Caribbean”-filmerna. Eftersom den spås ha samma potential för att generera uppföljare och bli en familjefantasy-franchise för massorna – och det även här är Jerry Bruckheimer och Disney som ligger bakom.

Och visst doftar det klirr i kassan.

Jake Gyllenhaal funkar fint som biffig hjälte, och backas upp av idel stabila skådespelare. Miljöerna är läckra, och flykt- och slagsmålsscenerna är imponerande, med vinande knivar, väsande ormar – och ett hoppande över tak och studsande mot väggar som blinkar till tv-spelsursprunget.

Det är ett underhållande matinéäventyr av den gamla skolan, i den nya teknikens kläder.

Men ”Prince of Persia” är också en ganska plojig film, med mycket klichéer i både dialog och händelseutveckling – och en klar brist på substans.

Dessutom finns det ingen karaktär här som är i närheten av att matcha Johnny Depps oförglömliga Jack Sparrow från ”Pirates”-filmerna.

Även om Alfred Molina är rolig som rövare med en förkärlek för strutsar – och Ben Kingsley, precis som Depp, klär väldigt bra i eyeliner.

ARTIKELN HANDLAR OM