Djävulskt bra Bond-skurk – men ”Spectre” är ojämn
Publicerad 2015-10-23
Jan-Olov Andersson om nya Bond-filmen
Tarantino-favoriten Christoph Waltz gör, inte oväntat, en oförglömlig skurkroll.
Men nya James Bond-filmen ”Spectre” är på tok för lång. Och Daniel Craigs tuffhet börjar bli till trista manér.
Under torsdagen kom de första recensionerna av den 24:e officiella Bond-filmen.
De brittiska tidningarna var i några fall lyriska. Satte högsta betyg.
Känns som de åsikterna var lite lokalpatriotiskt färgade. En ny James Bond-film är stort överallt men extra stort i Storbritannien. Varenda magasin har just nu Daniel Craig på omslaget. Äter man lunch på puben, så nog sitter det några och diskuterar hur den nya filmen kommer att stå sig jämfört med den förra, ”Skyfall”.
Ojämn – men levererar
Jag älskar James Bond, har gjort ända sedan jag var barn och läste böckerna innan jag lyckades smita in på de barnförbjudna filmerna på bio.
Men ”Spectre” är en högst ojämn historia. Inte lika bra som första och senaste filmen med Daniel Craig, ”Casino Royale” och ”Skyfall”. Inte lika likgiltig som ”Quantum of Solace”. Men, som sagt var, högst ojämn.
Slåss mot superond organisation
För första gången sedan 1971 års ”Diamantfeber”, då Sean Connery var agent 007, är SPECTRE James Bonds motståndare. Namnet är en förkortning av SPecial Executive for Counter-intelligence, Terrorism, Revenge and Extorsion (Specialgruppen för kontraspionage, terrorism, hämnd och utpressning). Vad den står för i denna film, och hur den förhåller sig till den rika flora av mytologi som finns kring organisationen både i Ian Fleming-böckerna och de tidigare filmerna, får ni se själva, det vore att förstöra upplevelsen av filmen att avslöja detta.
Djävulskt bra skurk
Att Christoph Waltz, den dubbla Oscars-vinnaren som upptäcktes av Quentin Tarantino och strålade så starkt i hans filmer ”Inglorious basterds” och ”Django unchained”, spelar skurkrollen, har förstås skapat stora förväntningar.
Han lever upp till dem.
Det dröjer i och för sig alldeles för länge innan han dyker upp i filmen, men då är han djävulskt bra, härligt elak bakom ett lurigt leende. Han är inblandad i några av de mest våldsamma och otäcka scener som hela Bond-serien haft. Man älskar varje sekund han är med i bild.
Ny fotograf är Hoyte Van Hoytema, schweizaren som är bosatt i Stockholm och har jobbat med bland annat Tomas Alfredson och Mikael Marcimain på uppmärksammade tv-serier och filmer.
Han har gjort ett kanonjobb.
Spektakulär action
Inledningen av ”Spectre” utspelas under Day of the dead-paraden i Mexiko City. Tusentals människor, James Bond hamnar så småningom i en spektakulär actionscen, det mesta är filmat i en enda lång och läcker tagning utan klipp.
Sedan rullar det på i ett högst ojämnt tempo.
En lång och rätt oinspirerad biljakt i Rom. En bil- och flygplansjakt i Alperna som är så over-the-top att man nästan tänker på ”Furious 7”. I Bond-filmen passar den inte in.
Det är inte långtråkigt. Ändå tittar jag på klockan med jämna mellanrum. Kan inte riktigt förklara varför.
Andra scener är riktigt bra. Som ett maffigt slagsmål på ett tåg. En slags uppdatering av Sean Connerys och Robert Shaws (1927-1978) slagsmål i gamla ”Agent 007 ser rött”.
Lea Seydoux gör kanonroll
Och så har vi Bond-brudarna.
Lea Seydoux, fransyskan från Guldpalms-vinnaren ”Blå är den varmaste färgen”, är definitivt en av de bästa hittills. Hennes rollfigur har en spännande bakgrund, Seydoux ger henne ett allvar, man bryr sig om henne, hon blir inte bara en vacker kvinna som Bond ska få till sängs.
Monica Bellucci däremot, har en högst otacksam och onödigt liten roll.
I ”Skyfall” knöt man skickligt och lite oväntat ihop actionäventyret med James Bonds förflutna. Det gör man ännu mer den här gången och för oss som varit med på hela resan blir det väldigt bra. För nytillkomna Bond-fans kan det bli lite... konstigt, kanske, då ”Spectre” har scener som hänvisar till alla tidigare Daniel Craig-filmer som agent 007.
Suveränt skådespel – usel musik
På plussidan hamnar att Bonds chef, M (Ralph Fiennes), Q (Ben Wishaw), som utvecklar alla märkliga prylar till Bond, och sekreteraren Moneypenny (Naomie Harris), har större roller den här gången. Välskrivna och gestaltade av suveräna skådespelare.
På minussidan hamnar musiken. Thomas Newmans bombastiska bakgrundsmusik som desperat försöker höja spänningen hela tiden. Sam Smiths titellåt, en av de sämsta någonsin, låter mest som en finallåt i ”Idol 2009”. Förtextsekvensen är heller inte lika läcker som vanligt.
Craig i stort sett humorlös
Och så har vi Daniel Craig.
Jag har skrivit åtskilliga gånger att han är den bästa Bond sedan Sean Connery.
Nu ångrar jag mig.
Hans tuffhet börjar bli till manér. Samma ansiktsuttryck när han skjuter ihjäl någon som när han ska lägra någon av de vackra kvinnorna. Skarp blick och ett stelt och lite konstlat leende. I stort sett totalt humorlös. Det är väl I och för sig en konsekvens av att vi I filmerna med honom fått lära känna en James Bond med ett trasigt förflutet. Men nu kan vi det. Vi vill inte att agent 007, James Bond, ska förvandlas till en ångestladdad rackare I ett Lars Norén-drama.
Daniel Craig har i vissa intervjuer antytt att han är hjärtligt trött på att spela James Bond. Inte mig emot om det blir så.