Rätt tam och ointressant

”Håkan Bråkan & Josef” är en oväntat blek uppföljare

Fjolårets julkalender i SVT -"Håkan Bråkan"-blev en av senare års mest omdiskuterade. Personligen var jag främst besviken. Tyckte att det var för barnsligt för vuxna, men lite för vuxet för barnen. Taskiga specialeffekter. Konstig sensmoral.

  Fast de provokationer som fanns-barnens förtjusning i skolfrökens tuttar, mycket svordomar i ett avsnitt-var ändå ljuset i mörkret, även om de kanske inte hörde hemma i just en julkalender.

  Nu är första långfilmen om Håkan Bråkan och hans familj här. Och även om både barnskådespelarna och de som spelar föräldrarna (Tintin Anderzon, Per Svensson) och grannen (Johan Rheborg) nu ytterligare har vuxit in i rollerna, har de inte mycket att jobba med.

  Det är en förvånansvärt tam och ointressant film. Kemiskt befriad från de mer galna infall som ändå fanns i tv-serien. Håkan Bråkan (Axel Skogberg) har fått en lillasyster och blir svartsjuk på all uppmärksamhet hon får. För att testa sina föräldrars kärlek, rymmer han hemifrån. Mer än så är det inte.

  Jo, här finns också en talande sköldpadda, Josef (Jonas Karlssons röst), som kommer att spela en avgörande roll i Håkan Bråkans liv. Sköldpaddan är dator-animerad, men sitter mest i en kartong och påfallande ofta är den i bild i början av meningarna, för att sedan prata utanför bild. Datoranimeringar är dyrare än en berättarröst" Några småroliga scener och repliker (främst från sköldpaddan), annars en oväntat blek uppföljare till julkalendern.

Håkan Bråkan & Josef

Jan-Olov Andersson