Hoberts revansch

FILM

”Alla filmer jag gör är halvsjälv- biografiska”

Richard Hobert, 53, revansch med hyllade ”Harrys döttrar”.

En djupt personlig film. Regissören har själv förlorat ett barn under graviditeten.

– Det var sjutton år sedan. Men det har dröjt sig kvar som ett av de starkaste ögonblicken i mitt liv.

Filmen handlar om två systrar (Lena Endre, Amanda Ooms) som båda är gravida samtidigt. En av dem förlorar barnet strax före födseln.

– Det handlar om syskonskap, förlusten av barnet är en katalysator som får systrarna att gå med på en gemensam resa kring vad det egentligen är som har präglat deras liv, säger han.

Förlust i livet

– Alla filmer jag gör är i ett eller annat avseende halvsjälvbiografiska. Ska man göra något som är värt att se, måste det bottna i erfarenheter.

Du miste själv ett barn på ungefär samma sätt som sker i filmen?

– Jag har naturligtvis bearbetat det så gott man nu kan bearbeta en förlust i livet. Men det har dröjt sig kvar, som en påminnelse om den här väldigt bräckliga vardagen man lever i. Sedan fick jag en dotter. Men den graviditeten var ju bara en stor oro och sedan en otrolig lättnad när det gick bra.

Hur känner du nu, två år senare, efter att ”Tre solar” blev utskälld och publikfiasko?

– Det var ju naturligtvis tungt. En sorg, lite grann, och för mig en överraskning. Jag tycker man måste våga spänna bågen, göra olika sorters film. Men att jag då redan hade detta manus färdigt, det var en välsignelse.

”Jag förstår ilskan”

Och i debatten kring filmstöd till män eller kvinnor så har du blivit ”gubben” som får alla kulor?

– Jag har upptäckt att jag har utsetts till någon slags fadersgestalt som man ska banka på i brist på andra.

– Men jag förstår ilskan. Inför min första film som skulle göras 1982 hade jag pengar, skådisar, allting, tills Jörn Donner lade ned åtta filmprojekt över en natt. Jag tänkte kedja fast mig utanför Filmhuset i protest, det var bara min dåvarande frus diplomatiska övertalningsförmåga som hindrade mig.

Jan-Olov Andersson