Humorn får ge vika för action

avJan-Olov Andersson

FILM

Monsters vs. aliens

Foto: UIP
Hjältinnan Susan – som är den stora behållningen i ”Monsters vs. aliens” – har fått nåt i ansiktet.

Amerikansk animerad barn- och familjefilm av Rob Letterman och Conrad Vernon. Röster, originalversion: Reese Witherspoon, Seth Rogen, Hugh Laurie, Kiefer Sutherland m fl. Svenska röster: Lina Hedlund, Fredde Granberg, Bengt Järnblad, Fredrik Dolk m fl.

Vårens mest påkostade datoranimerade barn- och familjefilm från Hollywood har ett koncept som onekligen låter spektakulärt.

Monsters vs. aliens (utomjordingar) ... det kan väl ändå inte bli annat än häftigt. Och det är det väl också. Ibland.

Inledningen är smart, rolig, oväntad. Det vankas bröllop. Kaxiga Susan ska gifta sig med fåfänge tv-meterologen Derek. Man förstår direkt att hon är för god, smart och rolig för honom. Och hon blir verkligen för mycket för honom, när hon drabbas av ett meteornedslag, blir grön i plytet, börjar växa – och slutar som en sådär 17, 18 meter lång pangbrud.

Myndigheterna placerar henne i ett slags fängelse för andra genetiska misstag. Där får de sitta i väntan på att plockas fram som en räddande liten armé den dag utomjordingar attackerar vår planet.

Och attacken kommer. Den h rätt tydliga drag av den i Tom Cruise-filmen ”Världarnas krig”. Och här börjar filmens problem. De båda filmregissörerna – vars främsta meriter är ”Hajar som hajar” och ”Shrek 2” – har inte haft mer fantasi än att de lånat, stulit, inspirerats av, kalla det vad fan ni vill, andra filmer.

Monstren – en ”blob”, alltså geléklump, en vanskapt kackerlacka och något som ser ut som en fet katten Gustaf i kolossalformat – kunde platsat i ”Monsters, Inc”, om det inte varit för att de saknar personlighet och humor, de ser mest allmänt knasiga ut. Utomjordingarna kunde vara hämtade ur aktuella tv-serien ”Star Wars: Klonkrigen”.

Humorn får stå tillbaka för action. Men hur mycket det än skjuts med laserstrålar, blir det bara riktigt intressant när den gigantiska Susan, nu döpt till Enormika, står i centrum. När hon konfronteras med sitt förflutna eller ska rädda San Franciscos befolkning i en makalöst skickligt iscensatt scen vid Golden Gate-bron. Då har filmen både värme, charm, humor och spänning.

3D-effekterna är rätt fräcka i fem, sex scener, men i det stora hela kan man lika gärna se den vanliga versionen.

ARTIKELN HANDLAR OM