Proffsig och skruvad dramakomedi

Av: Jan-Olov Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Så många får Wild tales

1 av 4
tema hämnd  Episoderna i ”Wild tales” hade fungerat som långfilmer nästan allihop.
tema hämnd Episoderna i ”Wild tales” hade fungerat som långfilmer nästan allihop.

dramakomedi Den mest, för att inte säga enda, nästan skamligt underhållande av de fem filmer som var nominerade till bästa icke engelskspråkiga film vid årets Oscarsgala.

En argentinsk episodfilm där varje enskild film möttes av jubel och applåder vid världspremiären i Cannes i fjol. ”Wild tales” fångar publiken i ett järngrepp redan innan förtexterna dyker upp.

En flygresa som urartar i tragikomiskt kaos. En äldre mans restaurangbesök på bondvischan. En alfahanne i en splitter ny Audi som får punktering. En familjefar som bara har väldigt mycket otur. Överklassens försök att tysta ned obehagliga händelser. Ett bröllop som tar en oväntad vändning när en otrohet avslöjas.

Historierna har ingenting med varandra att göra, utom det gemensamma temat hämnd. Som publik kan man skratta, lida eller gotta sig åt vad som händer, i de flesta fallen är det lätt att tycka att det handlar om folk som får vad de förtjänar.

Flera av historierna hade fungerat som långfilmer. Det säger lite om med vilken fart och energi Damián ­Szifrón berättar dem. Att Pedro ­Almodóvar har producerat, säger också mycket om med vilken färgprakt, professionalitet och skruvad humor, filmen är gjord.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN