Bra skådisar lyfter förutsägbart drama

avJan-Olov Andersson

FILM

Beautiful boy

Regi Felix Van Groeningen, med Steve Carell, Timothée Chalamet, Maura Tierney, Amy Ryan, Timothy Hutton.


DRAMA. En pappa försöker rädda sin son ur knarkträsket.

”Beatuiful boy” är en välspelad historia, med verklighetsbakgrund.


En historia med verklighetsbakgrund. Den bygger faktiskt på två självbiografiska böcker. Pappa David Scheffs, han är välkänd journalist/författare i USA, bok om hur han förgäves i åratal försökte få sonen att sluta missbruka knark i allmänhet och metamfetamin i synnerhet. Och så sonen Nics (Timothée Chalamet) egen berättelse, även om det mer är pappans (Steve Carell) än sonens berättelse.

Tyvärr, får man väl skriva. Här skildras närgånget bråken med exhustrun (Amy Ryan), som efter skilsmässan bara vill ha Nic hos sig i Los Angeles på somrarna. Här skildras hur pappans bekymmer kring äldsta sonens problem, går ut över den nya familjen, hustrun (Maura Tierney) och två mindre barn, i lyxvillan i San Francisco. Och här skildras, lite upprepande, hur pappan alltid ger Nic en ny chans, trots att han efter (svindyra) vistelser på rehab och på college, alltid får plocka upp honom i rännstenen eller på något sjukhus. Vad som driver Nic får vi inte veta så mycket mer om, än att, som han säger, ”drogerna förvandlar hans liv från svartvitt till Technicolor”.

Bra skådespelare, särskilt Chalamet, gör ändå det lite förutsägbara dramat sevärt.

Filmtiteln syftar inte på att Timothée Chalamet är en så vacker yngling, utan på en kort scen när pappan sjunger John Lennon-låten med samma namn som vaggvisa för honom, som litet barn.

Och i verkligheten är inte bara David Scheff en stor Beatles-fan, han var också den sista som intervjuade John Lennon och Yoko Ono, tre veckor innan Lennon sköts ihjäl i New York 1980.

ARTIKELN HANDLAR OM