Snurre Sprätt och LeBron James i gapig och själlös basketfilm

Självgod egenreklam i uppföljaren till ”Space jam”

LeBron James i ”Space jam: A new legacy”.
LeBron James i ”Space jam: A new legacy”.

Betyg: 1 av 5 plusBetyg: 1 av 5 plus

Space jam: A new legacy

Regi Malcolm D Lee, med LeBronJames, Don Cheadle, Cedric Joe. Filmen visas både med originalröster och med svenska röster.


FILMRECENSION. ”Vem satte dit Roger Rabbit” var banbrytande.

”Space jam”-filmerna framkallar mest huvudvärk.

ÄVENTYRSKOMEDI. Jämförelsen är rimlig. När den första ”Space jam” skulle tillverkas 1996 gick man till regissören Robert Zemeckis som hade lyckats blanda skådespelare och animerade figurer på ett revolutionerande sätt i ”Vem satte dit Roger Rabbit” (1988). Man ville veta om han hade något råd? ”Gör det inte, jag dog nästan på kuppen”, sa Zemeckis.

Filmskaparna lyssnade inte utan gjorde ändå filmen – som blev en stor kassasuccé. Och visst lyckades de få till samspelet i basketmatcherna mellan Michael Jordan och filmbolaget Warners mest berömda tecknade figurer, som Snurre Sprätt och Daffy Anka.

Upplägget i den här uppföljaren är så likt att det snarare är en så kallad ”reboot” – samma film fast i en uppdaterad skrud. De som var barn när ”Space jam” hade biopremiär kan nu ta med sig sina barn och även basketstjärnan är yngre. Dream Team-legendaren Michael Jordan är utbytt mot en av få spelare som kan matcha honom, LeBron James.

Sugs in i en superdator

Liksom i första filmen är handlingen uppbyggd kring stjärnan och börjar med en tillbakablick till hans barndom. I vuxen ålder vill han se sonen Dom (Cedric Joe) bli basketäss, men grabben är betydligt mer intresserad av (och bättre på) att designa datorspel. De tar med sin far-sonkonflikt in på Warners studioområde där de sugs in i en superdator som styrs av en algoritm (Don Cheadle).

Han (den? hen?) lyckas få Dom att vända sig mot sin far och nu måste LeBron spela en match mot algoritmens elaka lag. Då gäller det att få fason på det egna laget. Önskemål om att få hjälp av Warner-ikoner som Batman och Stålmannen uppfylls inte. Istället blir det Snurre Sprätt och hans galna vänner.

Snurre Sprätt i ”Space jam: A new legacy”.
Snurre Sprätt i ”Space jam: A new legacy”.

Det är synd att diskussionen om ”Looney tunes”-filmerna de senaste åren mest har handlat om gamla rasistiska stereotyper från 1940-talet. Självklart finns det sådana och de ska uppmärksammas, helst inte censureras från de gamla filmerna. Men vad som också borde diskuteras mer är hur udden har filats bort från dessa klassiska tecknade pärlor. De gamla filmerna riktade sig till vuxna och bjöd på rolig anarki. Så är det inte längre.

Vet inte hur de ska göras roliga

De senaste decennierna, och detta gäller även första ”Space jam”, har vi fått se Snurre Sprätt och kompani vara enbart barnvänliga. Hysterin finns kvar, men på ett själlöst, gapigt sätt. Det är som om nutidens ansvariga bara imiterar hur figurerna ska ritas, men inte har en aning om hur de ska göras roliga.

Warner har helt enkelt inte förvaltat sina skatter särskilt väl och filmbolagets anseende blir inte direkt bättre av den självgoda egenreklam de häller över oss i den här filmen, med otaliga referenser till Warner-filmer och produkter. Många av dem går förstås rakt över huvudet på barnen i publiken.

LeBron James själv då? Han är okej, men saknar den karisma som Michael Jordan hade i originalet.

Filmen har biopremiär i dag, den 16 juli.


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

Publisert:

LÄS VIDARE