Action med både hjärta och hjärna

FILM

Även filmer som kostar över en miljard och som har de häftigaste effekter som Hollywood kan skapa måste ha lite hjärta.

Foto: Välgjord med känsla. Nya Spider-Man-filmen är inte bara effekter utan är även gjord med lite hjärta.

Där filmmakarna bakom till exempel "Daredevil" och "Punisher" har trott att det räcker med effekter och våld, har Sam Raimi förstått att vi måste tro på och engagera oss i superhjältarnas andra jag för att det ska bli riktigt bra.

Här har det gått två år sedan första filmen. Peter Parker ( Tobey Maguire) är måttligt framgångsrik student på universitetet. Han extraknäckar som pizzabud, ligger ständigt efter med hyran och hans snälla moster ( Rosemary Harris) hotas av vräkning från förortshuset där hon, den avlidna maken och Peter alltid har bott.

Och så är Peter förstås olyckligt kär i förra grannflickan Mary Jane ( Kirsten Dunst), numera en framgångsrik skådespelerska.

Han vet att det aldrig kan bli de, för då skulle han utsätta henne för livsfara, då alldeles för många är ute efter att ta kål på hans andra hemliga jag, som New Yorks främsta bekämpare av brott, Spindelmannen.

Suveränt tempo

Visst, "Spider-Man 2" har högt tempo och är fylld av häftiga effekter. Som till exempel en lång och suveränt filmad scen ombord på ett skenande tunnelbanetåg.

Men det som gör att filmen engagerar på ett helt annat sätt än andra superhjältefilmer är att alla rollfigurerna är mer mångbottnade.

Nya filmens skurk - den geniala vetenskapsmannen Dr Otto Octavius, som Alfred Molina gestaltar med frustande energi - är inte bara ond. Men efter ett misslyckat försök med fusionsenergi lider han av en personlighetsstörning av sällan skådat slag. De konstgjorda armar av stål han begåvats med går inte alls att styra precis så som han hade tänkt sig.

"Spider-Man 2" är en ovanligt bra film i sin genre, för att Sam Raimi lyckas få oss att tro att det nästan är på riktigt.

Spider-Man 2

Jan-Olov Andersson