Brutalt, frusterande och mycket bra italienare

avEmma Gray Munthe

Foto: Nonstop
Stark italiensk film.

Dogman

Regi Matteo Garrone, med Marcello Fonte, Edoardo Pesce, Nunzia Schiano.

DRAMA En liten förort vid den italienska kusten, så surrealistiskt nedsliten att man får känslan av en övergiven västernstad. En plats där torrt gräs rullar mellan husen och myter och sagor om den lille mannen, monster, brutalt våld och hämnd utspelar sig. Ändå är uteserveringarna fulla, barn leker på den gnissliga lekplatsen och spelstället är fullt av plingande slotmaskiner och män.

Här bor huvudpersonen Marcello (Marcello Fonte), en liten man med ett stort hjärta, vänliga ögon och en hundsalong. Han har fin hand med djuren, en kärleksfull relation med sin dotter, är omtyckt i kvarteret och langar kokain vid sidan av.

Marcello Fonte fick välförtjänt priset för bästa manliga skådespelare i Cannes, och han bär hela filmen på sina sluttande små axlar (och påminner inte så lite om en ung Al Pacino). Man tycker om hans figur från första stund, men han osar tragedi. "Gomorra"-regissören Matteo Garrones "Dogman" börjar som en varm, men svart komedi, för att sedan när Marcello dras längre och längre in i oorganiserad brottslighet bli mörker och "Cykeltjuven"-kompakt vanmakt. Det är otäckt och brutalt, frustrerande och klaustrofobiskt – och det är mycket bra.

ARTIKELN HANDLAR OM