Med en doft av serietidning

FILM

Men ”Superman returns” är ofta för allvarlig och grubblande

Amerikanskt actionäventyr i regi av Bryan Singer, med bl a Brandon Routh, Kate Bosworth, Kevin Spacey och Parker Posey.

Foto: DAVID JAMES
Superhjälten Mer träig och sockersöt än en man gjord av stål. Den nya filmen om Superman är bäst när den är lekfull, men allt för ofta är den allvarlig och grubblande, trots att filmen egentligen inte tål någon analys. En serietidning ska ju gå undan.

När människor är i fara kommer Stålmannen flygande och räddar dem. Actionscenerna i den här äventyrsfilmen doftar serietidning och det tar fart när hjälten flyger upp för att rädda en rymdfärja som sitter fast i ett passagerarplan.

Men här är mycket mer. Alldeles för mycket. ”Superman returns” känns toklång med två och en halv timme. Han heter Superman även på svenska textningen nu och filmen ägnar första halvtimmen åt att förklara bakgrunden. Hjälten har varit borta fem år för att söka sin hemplanet. Trots förklarinmgen är det rätt rörigt, och man ska nog kunna Stålmannen-mytologin för att hänga med i allt.

Annars handlar mycket om kärlek. Superman trånar efter Lois Lane som fick en son typ nio månader efter att han lämnade jorden. Även hjältens mesiga hemliga jag, journalisten Clark Kent, har varit borta samma period, utan att någon kopplar ihop det. Det blir mest komiskt att han verkligen ser exakt ut som Superman - plus glasögon.

Kevin Spacey som skurken Lex Luthor ger lite humor. Han hittar mäktiga kristaller och försöker skapa en ny kontinent. En som innehåller kryptonit, det enda Superman inte tål. Parker Posey är kul som hans flickvän, en som allt måste förklaras för.

”Superman returns” är bäst när den är lekfull. Men den är för ofta allvarlig och grubblande, trots att intrigen och Supermans krafter inte tål analys. En serietidning ska gå undan med mycket swisch och boom.

Brandon Routh är mycket lik Christopher Reeve. Superhjälten som stundtals känns mer träig och sockersöt än gjord av stål.

Jens Peterson