En thriller att svepas med i

Av: Jens Peterson

Publicerad:
Uppdaterad:

Shutter Island

Jens Peterson övertygas av filmatiseringen av Dennis Lehanes roman ”Patient 67”, men möjligen kan Lehane-fansen bli besvikna.
Jens Peterson övertygas av filmatiseringen av Dennis Lehanes roman ”Patient 67”, men möjligen kan Lehane-fansen bli besvikna.

THRILLER Det finns två sorters människor.

De som läst thrillern som på svenska heter ”Patient 67”. Och de som inte gjort det.

Jag hade inte läst den, på inrådan av kloka vänner, som tyckte jag skulle se filmen med opåverkade ögon.

Bokläsarna vet att den har en kuslig och överaskande intrig. Den som inte läst boken dras in på samma vis i filmen. En tät obehaglig stämning som påminner om Hitchcock. Förstärkt av musik som ger rysningar redan från upptakten. Martin Scorsese använde allt sitt filmkunnande för att göra ”Shutter island” till en otäckhet med genrens alla kallsvettande inslag.

Precis som Dennis Lehane använder olika litterära grepp för att skapa skräck och nerv i romanen. Leonardo DiCaprio är mycket bra i huvudrollen som polis. Det är 1954, han går i land på ön utanför Boston där det ligger ett mentalsjukhus för kriminella. Han ska försöka hitta en kvinna som rymt och utreda vad som hänt. Han misstänker att sjukhusets ledning döljer något. I ångestladdade minnesbilder ser han sin fru som nu är död, och scener från andra världskriget när han var en av de första soldaterna som kom till koncentrationslägret Dachau.

Här finns gott om bra skådespelare. Mark Ruffalo som DiCaprios partner i försöken att hitta sanningen. Ben Kingsley som överläkare på mentalsjukhuset, Max von Sydow som psykiater med rötterna i Europa. Michelle Williams som DiCaprios hustru och Patricia Clarkson i en minnesvärd scen. Den som läst och vet vad som väntar fyller nog i mycket själv. Ser saker som filmen egentligen inte avslöjar. Jag som inte läst sveptes med i händelserna och dramatiken på ön utanför Boston. Dimma, storm, skräck. Efter jag sett filmen läste jag boken och då blir upplevelsen den motsatta. När jag vet som väntar fyller jag i det som bara antyds i texten. Det är gott om plats mellan raderna.

Förväntningarna på filmen från de som läst boken verkar vara höga. Möjligtvis kommer många av läsarna att bli besvikna. Möjligtvis är det inte filmens fel. Kanske är ”Shutter island” den sortens läsupplevelse som är svår att upprepa på film. Kanske är intrigen i just det här fallet så dominerande att allt står och faller med om man Vet eller Inte Vet.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN