Ful, skitig och – alldeles underbar

FILM

till True Grit

Foto: UIP
bridges bär filmen ”True grit” är en habil remake men det där lilla extra står briljante Jeff Bridges ensam för.

VÄSTERN Kära Jeff Bridges, det fjärde plustecknet är ditt. Jag önskar jag kunde frysa varenda episka bildruta med dig och ditt oljiga skägg, grymtande och skitig, halvliggande över en häst på bröderna Coens prärie, och spika upp dem som konstverk på mina stockholmsvita väggar.

Din scennärvaro liknar ingen annans. Hur äcklig din andedräkt än må vara. Den lyckas skänka nytt och berättigat liv till en story som i sig inte skiljer sig märkbart från den första filmatiseringen av Charles Portis bok.

Replikerna är till och med många gånger detsamma som i ”De sammanbitna” från 1969 med John Wayne i huvudrollen. Även om bröderna Coens typiska rapphet nu gör sig påmind i dialogen.

Och karaktärerna har fått mer humoristiskt kött på benen.

Den klassiska westernskrönan tar sin början när den brådmogna 14-åringen Mattie Ross far just har blivit skjuten av en feg usling vid namn Tom Chaney ( Josh Brolin). Fast bestämd att hämnas anlitar hon den beryktade och whiskeyglada sheriffen Rooster Cogburn ( Jeff Bridges) för att leta reda på mördaren.

Lillgamla Mattie, som här spelas av en välförtjänt Oscars-nominerad Hailee Steinfeld, nöjer sig dock inte med att sitta hemma och vänta. Med en fjortisdåres envishet klänger hon sig med på färden. Ett äventyr som snart också kommer att innefatta en Matt Damon i lösmustasch.

Även han är smått ljuvlig i sin roll som präktig Texas Ranger-sprätt på jakt efter samme mördare, fast med en annan uppdragsgivare. Det blir en strapats som innehåller det mesta man kan kräva av ett fullfjädrat matinéäventyr.

Men inte allt. För nerven finns inte alltid där i storyn. Och dialogen känns stundtals överladdad. Men vad gör väl det när det räcker med att fästa blicken på det brutalt vackra fotot. Och de omsorgsfullt skildrade detaljerna. Som när Rooster Cogburns smutsiga näve vevar runt i böngrytan. Det räcker för min filmiska njutning.

Så jag avrundar uppåt. För din skull, Jeff. Den där Oscarsgubben för bästa manliga huvudroll ligger redan och skriker efter Colin Firths prishylla. En fyllbult som skjuter hästar kan aldrig vinna över en stammande kung. Även om du i min värld förtjänar den minst lika mycket.

Kanske du kan få ärva John Waynes statyett?

ARTIKELN HANDLAR OM